Jag är en lycklig ägare till ett NDS som jag köpte på den tiden då inte Lite-versionen fanns (nu skulle jag vilja uppgradera egentligen, som jag har gjort med min PSP) vilket gör att den är lite gammal och klumpig och dessutom rätt repig efter två månadslånga backpackvistelser i Asien. Men den fungerar bra fortfarande och jag använder den faktiskt ganska flitigt. Mitt favoritspel är Zookeeper, kanske lite banalt kan tyckas, men alla som börjar med Zookeeper blir hooked direkt. Det är så sjukt roligt!

Ett enkelt litet tre i rad-spel, ungefär som Diamond Mine för er som har spelat det, som utspelar sig i en djurpark där direktören är en ganska så läbbig typ som ger dig sjukt svåra uppgifter. Det finns några olika varianter i NDS-versionen, Quest, där du ska utföra olika uppgifter (plocka bara en sort av varje djur, plocka bara fyraradingar, plocka bara vertikala rader osv), Tokoton 100 och min favorit Time Attack, som bara handlar om att scora så högt som möjligt på 6 minuter.

Jag är så sjukt tävlingsinriktad dessutom, att jag hela tiden ser till att ha om inte alla, så åtminstone de tre första platserna på highscoren på alla de olika spelvarianterna. Man kan spela på olika svårighetsgrader och ju högre svårighetsgrad, desto mer poäng får man. Vilket min kille upptäckte före mig och därmed blev först att spränga miljonvallen. Jag blev helt besatt av att slå honom, så till den grad att jag sysslade med detta 24 timmar i sträck och när jag till slut triumferande höjde min näve i luften berättade han för mig att han klarat det enbart för att han spelat på hard medan jag var kvar nere på medium. Faktum är att vi hade vårt första gräl den kvällen, så himla förbannad blev jag på honom över det. Lite löjligt ser det ut nu i skrift men jag kan bjucka på den.

Man kan också, om man inte äger en NDS, spela Zookeeper på nätet, dock bara den vanliga versionen. Jag introducerade spelet för min speltokiga mamma (teknikfreaket faller inte långt från prylträdet) och hon blev precis lika besatt som jag. Vi satt och spelade det på så hög volym en julhelgskväll för några år sedan att pappa kom stormandes in i rummet och skrek SÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK allt vad han kunde. Inte gjorde vi ju det, sånt skönt gung i musiken ju. Eller som mamma sa: man bli bättre och bättre på att spela ju högre musiken är.

Varning! Beroendeframkallande länk hittas här.

Lämna en kommentar