Tävla med Lilla Gumman om Urban Ears hörlurar
Nu har du chansen att vinna hörlurar från Urban Ears. Perfekt färgklick till hösten, grymt bra ljud och perfekt passform.
För att tävla vill vi höra historien om när du misslyckades så där totalt med en teknisk produkt eller med ett fordon. Hade du sönder något? Har du köpt något som du fortfarande inte förstår hur du ska använda? Har du inte lyckats stänga av alarmet på mobilen efter ett år eller ber du alltid om hjälp på bensinmacken för att kolla oljan? Berätta för oss…
Skriv din historia i kommentarsfältet samt skicka den till asa@lillagumman.se tillsammans med ditt namn och adress dit eventuell vinst ska skickas. Glöm inte att skriva vilka hörlurar du vill ha och markera mailet med: ”Urban Ears” i ämnesraden.
Sista tävlingsdag är måndagen den 26 september 2011 kl. 17:00
De hörlurar vi har att lotta ut är Plattan, Medis och Tanto.
Om Åsa Wallenrud
Twittrar, gowallar, bambusar, facebookar, bloggar, mobilfotar... Alltid uppkopplad - alltid redo!! @AsaWallenrud http://wallenrud.se
Min historia handlar faktiskt inte om mig utan om min 1 dag äldre kusin. Det var en jul för ungefär 4 år sen då vi var 11 år som vi firade hos min mormor och morfar och vi hade öppnat alla presenter. Min kusin hade fått en ny mobiltelefon, en Nokia. Min kusin blev kissnödig och gick in på toan och passar på att ta med sig sin nya mobiltelefon. Eftersom han är kille så stod han upp och med handen som han hade över titta han runt i mobilen. Jag är utanför toan och hör honom bara säga neeeej. Han har självklart tappat ner sin sprillans nya mobil i toan, samma dag som han fick den och samtidigt som han kissar. Kan det bli mer typiskt? Vi försökte torka mobilen men dess liv gick tyvärr inte att rädda….
Ibland känner jag mig teknisk, ibland känner jag mig mindre teknisk.
Ibland bakar jag bröd, och tankspridd som jag (alltid) är så inser jag halvvägs att jag inte äger någon elvis med degkrokar längre. Den gick i sönder någon månad tidigare. Men degkrokar har jag, hm… Och en skruvdragare fungerar på samma sätt! Jag äger en skruvdragare och pojkvännen äger några, men han har den minsta. Så den tar jag och sätter i degkroken, sticker i degen och kör igång.
Det går ganska bra, från början, sedan går det sämre. Degen virvlar uppåt och snabbt och lätt har pojkvännen bröddeg i sin skruvdragare. Behöver jag säga att han inte blev särskilt glad, trots nybakt bröd?
Jag säger bara, minidisc. Den lilla freestylen som skulle ta över världen men floppade totalt. Fick till min stora lycka en minidisc-freestle i 15årspresent. Så cool! Jättekul, tills jag (och pappa) upptäckte att det inte gick att spela in från vår cdspelare till minidiscen OCH det kom inte ut musik på minidisc heller… En mycket cool pryl som bara samlat damm sedan dess.
Ibland får man för sig att man är oövervinnerlig.
För många år sedan jobbade jag på Bredbandsbolaget, inte i någon teknisk funktion men man snappade ju upp lite teknik och det där braiga språket om modem, trådlöst, kablar mm.
Vi anställda fick möjlighet att prova tv-boxen innan den skulle ut i produktion och jag bar hem box och sladdar med en enkel instruktion på en Post-It. Det skulle ju inte vara nåt svårt.
Efter 2 kvällars svettigt sladddragande och provande i olika uttag och flyttande av tjock-tv:n så svalde jag stoltheten och ringde supportteknikern, hur gör jag ?
Han suckade och började förklara på E N K E L svenska och med stora bokstäver.
Börja med att stoppa i sladden ……
Det gick inte. Nähä.
Vi provade i andra änden, funkade inte där heller. Vi provade annan sladd, annat uttag, men nej, det funkade inte.
Supportteknikern suckade, jag svettades och skämdes, han suckade lite till.
Till slut så sa han att han skulle komma hem till mig efter jobbet i morgon och fixa det ”lite snabbt” för det var ju inte svårt.
Dagen efter fick jag höra skämt från alla på kontoret hur jag inte kunde sätta i sladden rätt. Suck.
Han klev in innanför dörren med självförtroende och jag pekade på högen med sladdar och boxen. Efter en stunds provande och fixande tittar han på mig och säger ”varför sa du inte att du hade fel sorts sladd ?!”
Ridå.
Jag kan inte komma på någon historia om mig, men det är alltid kul att förundras över andras tekniska problem. Som när pappa frustrerat talade om att boken han lyssnade på i sin ipod var helt knäpp, han fattade ingenting – skulle det verkligen vara så? Jag hade ju lyssnat på den innan och tyckte det var en rätt rak berättelse så jag kollade på hans ipod och tog bort inställningen för random track. 5 minuter från kapitel 2 följdes av 5 minuter från kapteil 8, inte konstigt att han tröttnade….
Det roliga i vårt hushåll är förstås att det är jag som förstår mig på tekniska apparater och inte min sambo som är helt oteknisk. Det är alltid jag som får ställa in videon, tv’n, koppla in Wii eller DVD och den enda datorn i huset tillhör mig. Jag har en androidtelefon, sambon har en gammal lur från länge sedan med vanliga knappar och det tog ett tag innan han visste hur man spelar in i den inspelningsbara boxen.
Jag brukar vara ordentlig, läsa manualer och inte ha för bråttom med att trycka på vilken knapp som helst. Och jag sätter en stolthet i att klara mig själv. Men ibland går försiktigheten till överdrift, som t.ex. när jag lät skyddsplasten sitta kvar på min nyinköpta iPhone. Och jag kunde inte förstå varför den tog så suddiga bilder och att jag knappt hörde något när jag svarade på telefonsamtal. Nu så här ett år senare har jag tack vare min fadäs räddat en arbetskamrat från att bli pinsam, hon var nämligen på väg till butiken för att fråga vad som var fel på den nyinköpta…
Ja, vad ska jag skriva om? Kanske om den gången då jag pratade i min iPhone med jobb-simkortet i på vägen hem och samtidigt trycker ur simkortet för att sätta i mitt egna? (Ja, jag snyltar på företagets mobil ;-P) Behöver jag säga att samtalet bröts? *virrpanna* Eller ska jag ta den gången då jag frenetiskt drog Statoilkortet vid en OK-mack? Efter sjätte gången fick den snälla kassörskan påpeka att jag hade fel kort.. Eller kanske om när jag lyckades låsa in min 2-åring i bilen hemma på gården. Tillsammans med hemmanycklarna förstås.. Det var bara att trotsa höjdrädslan och släpa fram en stege till sovrumsfönstret som stod på glänt för att klättra in och hämta reservnycklarna.
Jag fick en digital stektermometer i julklapp. Det var en vanlig liten dosa men en löstagbar sladd till själva termometern. Det var dags för debut-användandet och jag skulle sätta i sladden i dosan. Tryckte till en gång i hålet som fanns, fastnade inte. Tryckte en gång till, lite hårdare. Fortfarande ingen kontakt. Tryckte i som fasen en gång till och då sa det knak och klirr. Vad är det här för skit ropade jag till den som råkade stå närmast. När jag skakade dosan så var det något som var löst där inne, typiskt. Då vred min kille på dosan 90 grader och undrade varför jag tvunget skulle stoppa kontakten i högtalaren och inte i i uttaget…
Jag är ringde företagets IT support för att få hjälp att koppla upp mig hemifrån.
Problemet var att jag inte fick kontakt med företaget hemifrån och antog att det var något strul med uppkopplingen hos dem.
Jag provade allt IT-killen på linjen bad mig göra. Skrev in alla IPnummer och koder som jag fått enligt alla konstens regler men det funkade inte…
Jag blev lite irriterad på att jag fick lägga så mkt tid på detta och tänkte att det borde funka när jag skrivit in allt.
Jag fick starta om datorn ett antal gånger och vi testade det mesta.
Till slut frågade IT-killen på andra sidan om nätverkssladden satt i?!
Hm… tur att min röda ansiktsfärg inte syntes i telefonen.. Men gud va jag skämdes när det var det som var ”felet”.
Att jag inte kopplat in nätverkssladden i datorn.
Riktigt pinsamt!
Hej!
Min teknik-klant-historia:
Jag och min sambo bodde förra året i en andrahandslägenhet och var väl inte så insatta i alla uttag och kablar, kan man säga…
Vid någon tidpunkt förra hösten var det ordentligt blåsigt i Stockholm och det varnades för ”stormen” som kunde fälla träd mm. I samband med den här stormen så dammsög vi och i samma veva så slutade vår TV att fungera. Det var som myrornas krig, men man kunde ändå ana vad det var för program där bakom, så ledningen var inte helt kapad, det förstod vi. Vi kopplade genast problemet till stormen såklart och började efter några dagar att oja oss över att ComHem inte gjorde något åt att någon mast/antenn/whatever som UPPENBARLIGEN hade rasat så att vi inte längre hade någon bild. Vi tänkte att det kan ju inte bara vara vi som har det här problemet, så någon (!) måste ju ha felanmält.. Vi berättade det här för alla som var hemma hos oss under de här ca 3 veckorna men ingen annan verkade ha problem, och de godtog storyn om att stormen förstört vår tv-bild. Tills vår hyresvärd kom förbi för att hämta sin post. Vi drog naturligtvis storm-historian för henne också och hon böjde sig ner och ruckade lite på en kabelskarv som var ihopskarvad i hallen. Vi testade och TV-bilden var tillbaka. Pinsamt nog hade vi kommit åt den där skarven vid dammsugningen och förstört kopplingen. Förmodligen ligger alla TV-kablar nergrävda och påverkas inte alls av vind. Tur att vi inte hann gå runt och knacka dörr hos grannarna och samla ihop protestlista till ComHem, vilket var vår nästa plan.
Min historia får jag fortfarande ont i magen när jag tänker på. Jag behövde låna min pappas bil för något år sen. Pappas bil var en sprillans nytillverkad Volvo, typ specialbeställd eller nåt liknande. Jag var såklart superrädd för att skrapa i den i något, eller på något sätt göra nåt fel… Men allt gick bra och innan jag skulle köra hem den till min käre far åkte jag på macken för att tanka. Jag hade lite svårt att hitta knappen för att öppna bensinluckan så jag ringde pappa för att få hjälp. Aha, där var knappen, luckan gick upp och jag fyllde tanken med bensin… och precis när det var fullt och jag släppte tankmunstycket ser jag att att det på insidan av luckan står ”diesel”…. Kallsvetten bryter ut.
Jo det blev en skamfylld tur i en bärgningsbil, volvoverkstadsbesök, en fet räkning och en hyrbil till min pappa istället. Och jag mår lite lätt illa varje gång jag ska tanka pappas bil från den dagen.
Jag gjorde nybörjarmisstaget för några år sedan med min sodastream att hälla i smaken först och sen kolsyra. Det slutade med att jag fick torka vatten i över en timme i köket. Golv, köksskåp, väggar, you name it..
Sedan dess kolsyrar jag alltid innan jag smaksätter, det är liksom bäst så.
För några år sedan arbetade jag extra på ett behandlingshem för ungdomar. Jag hade bara arbetat där några dagar när detta hände En tidig morgon mitt i vintern skulle jag köra en av ungdomarna till en annan stad, ca 4 mil bort. Vi kom iväg sent och hade bråttom. Det var mörkt ute och kallt som attan! Vi måste tanka bilen och jag går ut och fyller tanken. Under färden känner jag att bilen beter sig mer och mer konstig, men tänker inte så mycket på det utan tänker att det får jag ta med mina kolleger sen.
Jag parkerar bilen och väntar en timme medan ungdomen är på möte. Sen skall vi köra tillbaka. Då startar inte bilen… Den är helt död.
Jag ringer mina kolleger och förklarar problemet. Efter ett par meningar frågar han om jag har tankat. -Ja… -Med diesel? -Nääää…
Så det var bara att ringa en bärgare
Forts
en bärgare som fixade bilen på några timmar.
Det kändes otroligt pinsamt att komma tillbaka till jobbet. Jag hade ju nyss börjat jobba där och redan gjort bort mig…
Så nu tittar jag alltid innan jag tankar bilar