Det har gått en vecka sedan vi åkte på SSWC – Sweden Social Web Camp. Årets upplaga var betydligt större, men på något vis märktes det knappt. Eller jo, möjligen på att hela maskineriet var mer väloljat i år. Förra året var jag gravid, i år hade jag med mig Tage, så det där partajandet som det sysslades med långt in på nätterna fick jag avstå också denna gång. Jag hann precis höra den bejublade Allsången, ledd av Mattias Boström, Kristin Heinonen och vår egen fantastiska Karin, innan vi drog oss tillbaka i stugan som vi turligt nog fick tag i (tält är svårt med barn).

Men det är ju ändå kanske inte så mycket för partajandet man åker dit, tänker jag. Precis som förra året var SSWC en unconference, dvs deltagarna själva sätter föreläsningsagendorna och diskussionspunkterna och griden blev väldigt snabbt full av intressanta föreläsningar. Själv besökte jag ett par bokrelaterade och förstås, Fredrik Wass seminarium om Makt och kön på nätet. Det pratades mycket om den efteråt och många vittnade om att det finns en stor obalans i hur vi blir behandlade på nätet, inte bara när kvinnor är inne och tassar på traditionellt manliga områden (tekniken) utan också när killar är inne och försöker närma sig kvinnor på t ex Familjeliv. Det är ett intressant ämne och jag vet att Fredrik har haft tankar om att utveckla detta till en större grej, kanske en heldag här i Stockholm inom kort. I sådana fall tror jag att även Lillagumman kommer vara med, i form av Julia Skott som är med och diskuterar med Fredrik. Vi återkommer självklart om och när detta blir verklighet!

Men det är så mycket annat runtomkring när man åker på nördläger. Att man ständigt är omgiven av smarthjärnor, som dessutom gillar ungefär samma saker som en själv, är faktiskt helt oöverträffat. Ni gnällspikar som suttit hemma på Twitter och ondgjort er med hjälp av #sswc-taggen, testa själv att träffa på en mängd människor som gillar det ni gör, som vill snacka om det ni vill snacka om, som dessutom kan internskämta lite sådär småroligt och jag vill se de av er som inte blir glada och upprymda utav det. Ganska ofta är det ”bara” på nätet som man samlas och snackar om de här sakerna och åtminstone jag har inte sådär supersupermånga nätintresserade omkring mig i verkliga livet. Alltså riktigt intresserade. När man då väl träffas… Det blir något extra. Samtidigt som jag själv också irriteras av (o)vanan att hastagga minsta lilla tweet med aktuell tagg. Inte minst för att det blir helt ohållbart att följa med någon som helst behållning om man får läsa om 400 personers minsta andetag under en gemensam flagg. Tycker det borde finnas mer förståelse för det och att man tänker igenom lite, lite innan det hashtaggas. Att någon går på toaletten på Tjärö behöver inte få en #sswc-tagg, det räcker med #wc. Om ni förstår vad jag menar.

Elitdiskussionen som har uppstått efteråt (du hittar den under #elit) finner jag något märklig, faktiskt. Under själva konferensen tar ett seminarium upp frågan om det finns en elit, det sitter och stöts och blöts på det där medelklassviset och sedan sprids det ut över nätet – men bara av deltagarna själva som säger att ”folk kallar oss elitister”. Vilka är folk? Jag är ärligt och uppriktigt nyfiken och har frågat flera av de som under veckan har försökt hålla liv i de här elittrådarna om vilka det är som kallar dem elit. Men jag får inget svar. Är det helt och hållet konstruerat ute på Tjärö och saknar bäring på nätet eller vill de som påstår sig ha blivit kallade för elit av folk skydda dem och inte hänga ut dem, eller vad? Det känns mer som ett konstruerat påhitt för min del. Men så kanske min twitterfeed innehåller en annan blandning med en annan slags människor. Det är ju också ett sätt att göra sig av med en diskussion man tycker är löjlig – helt enkelt byta ut människorna som man lyssnar på. Om din feed är full av gnäll, gör något åt det och se till att du har bättre smak kring vilka du följer. Det är ju ändå du som någon gång har valt att följa de här personerna, har du verkligen så dåligt omdöme? Sedan är det intressant med diskussionen i ett betydligt vidare perspektiv – finns det en elit, hur ser den ut, räcker det att tala omen enda elit osv osv, det är bara just det här med de självutnämnda elitisterna jag finner lite lustigt.

Det var mina små ören om konferensens stora snackis.

Annars tycker jag du kan beställa SSWC-boken – läs mer hos Mattias om hur man gör och i vilka format den finns – för det är ett stycke fin (och tjock) samtidsläsning av vad som pågår på nätet just nu. Sett från en massa olika håll. Vi på lillagumman har självklart bidragit med texter.

Twitterbebis möter Twitterhund på Tjärö

Lämna en kommentar