Jag har länge letat efter en lite mindre och lättare kamera som jag kan ha med mig när jag inte har möjlighet att släpa på min stora systemkamera. När man fotograferar på stan är det dessutom en enorm fördel att ha en liten kamera som inte märks så mycket. Jag är dock inte beredd att göra alltför stora avkall på bildkvalitet , och därför är t.ex. raw-filer ett absolut krav jag har (läs mer om vad raw är här).

Hittills har jag inte hittat någon kamera som möter mina krav, till ett pris som inte motsvarar ett mindre lands bnp (läs Leica). Men så fick jag möjlighet att testa Olympus senaste tillskott i PEN-familjen, Olympus E-PL1. Det här är den första kameran i den här klassen som vänder sig till den bredare skaran, dvs priset är lite lägre än dess föregångare.

Som jag sa i mina videoinslag, så är det här kamera som är en hybrid mellan en systemkamera och en kompaktkamera. Den ingår i ett nytt sk system som kallas micro four thirds, och än så länge är det bara Olympus och Panasonic som tillverkar dessa kamror. Precis som på en vanlig systemkamera kan man byta objektiv, och det finns en del fin och ljuskänslig optik att välja på. När man väl kommit underfund med gränssnittet är kameran enkel att använda.

Är då detta kameran jag väntat på? Jag måste nog svara nja på den frågan. Bildkvalitén  imponerade på mig och den klarar brus på ett hyggligt sätt. Och då är jag väldigt kräsen, och jämför med en av Canons stora kamror som jag använder dagligen. Till och med brus hanterar den på ett föredömligt sätt och jag förvånades över att jag kunde ta ganska hyggliga festbilder på iso 1600 och alltså utan blix. De bilder jag tog med den inbyggda blixten imponerade dock inte, vilket jag inte heller förväntat mig.

Bilderna nedan har jag bildbehandlat så som jag vill ha dem, och jag är nöjd med resultatet. Jag älskar dessutom att man kan ta bilder på stan utan att folk ryggar tillbaka som de gör när man använder stor kamera. Däremot SAKNAR den en riktig SÖKARE (man kan köpa till en, men den kostar nästan lika mycket som kameran). Här är jag ultrakonservativ. Jag köper INTE en kamera som inte är försedd med en ordentlig sökare.

Vad: Digitalkamera Olympus E PL1
Hur/när använda: med fördel för att fånga stans puls och i goda ljusförhållande men funkar även ganska bra utan blixt i dunklare förhållanden.

Pris: ca 6 000 kr med ett 14-40 mm objektiv.

Köpställen: Sök på www.prisjakt.se – välj en gärna en fotobutik.

Plus:
+ Jag får ut bilder i filformatet raw
+ Bildkvalitén var faktiskt bättre än jag väntade mig (även om den förstås inte kan mäta sig med min fullformatare på långa vägar).
+ Kameran klarar ganska mörka situationer utan blixt. Bilder tagna på 1600 iso går att använda.
+ Den är liten och lätt och man märks inte så mycket när man plåtar med den. Perfekt för gatu- och festfotografering, mao.
+ Man kan byta objektiv och sätta på t.ex. en ljusstark 20 mm f/1,7 som jag hellre skulle satsa på än det som följer med.
+ Tack vare relativt stor bländaröppning i den medföljande optiken kan man får ganska snygg bakgrundsoskärpa. Med objektivet ovan blir denna antagligen ännu bättre.
+ Kameran är lättanvänd när man väl fattar principen
+ Den är snygg, riktigt snygg

Minus
- Den HAR INGEN SÖKARE
- Om man ska köpa till ett ljuskänsligare objektiv, eller två då börjar det bli dyrt
- Det finns inget ljuskänsligt fast teleobjektiv. Inte än iaf.
- Det finns ganska få objektiv än så länge
- Även om bruset är mindre än jag väntat, så skulle jag ändå önska att det var mindre.

Bonus
Den är snygg och lite retro!

Bilder:

I lördags kunde man äntligen få en iPad i sin ägo. Om man befann sig USA, vill säga.  Där pratade man föresten om dagen som ”iPad-Saturday”. Ingen vet när den kommer till Sverige.

Jag känner precis samma habegär som Johanna gav utryck för när hon bevakade lanseringen, och som många andra ventilerat. Ändå känns det lite som 10.000-kronorsfrågan inte riktigt är besvarad. Vad ska man ha den till, egentligen? Förutom att visa upp att man är först med en cool pryl förstås, vilket jag tycker är helt legitimt. Vilket behov fyller den, som man inte kan ha en iPhone till eller en bärbar dator?

Det fullständiga svaret kommer vi väl inte att få förrän den använts ett tag, och det beror nog mycket på vilka appar som kommer att utvecklas. En del tror att den först och främst kommer att bli en hushållspryl som kommer att ersätta prylar som än så länge primärt fungerat bäst i analog form: boken, kokboken, kartboken,  fjärrkontrollen, tidningen, tv-guiden mm. Det låter klokt.

Själv vet jag precis vad mitt primära användningsområde kommer att bli. Foto. Jag ser det som ett jättelyft att kunna ha med mig min portfolio överallt, även där det inte finns tillgång till internet. Blixtsnabb access, i en pryl som jämförelsevis inte väger särskilt mycket, är superenkel att uppdatera och underhålla, och faktiskt är relativt prisvärd (jfr med vad en analog dito kan kosta, utan själva bilderna eller vad en dum digital fotoram kostar) . Detta är det jag vill ha min iPad till, om och när det nu blir nån. På Macworld.idg.se kan du läsa mer om iPad för foto. Vad skulle du vilja använda iPad till?

I väntan på the real deal kommer här ett par Youtube-klipp med min favoritappplespecialist, Andy Ihnatko, där han dels packar upp sin iPad och dels går igenom och visar vad han tycker om den. Mr Ihnatko är skribent på The Chicago Sun-Times och sitter i MacBreakweekly-podcastpanelen, och väldigt underhållande att kolla på.

Efter den första korta introduktionen av Olympus E-PL1 kommer här mitt första snabba test:

Foto: Trey Ratcliff

HDR är en fototeknik som blivit till en fotstil som man ser ganska ofta. Det är förvisso inget särskilt nytt fenomen, men trots att HDR funnits ett tag så är det inte helt okontroversiellt. Hdr-tekniken/stilen lämnar sällan fotografer oberörda, antingen älskar man den eller så avskyr man den. Den har definitivt inte lyckat ta sig in i fotografins finrum än.

Märkligt nog har jag stött på ganska få tjejer som fotar hdr. I skrivande stund kan jag inte komma på en enda. Varför det är så vet jag faktiskt inte, och jag tänker inte spekulera, det får bli en annan artikel. Vad tänker du?

Vad är då hdr?
HDR, som står för High Dynamic Range, går lite förenklat ut på att skapa bilder som har detaljer i både de allra ljusaste och de allra mörkaste partierna av bilden. Vid vanlig fotografering är man begränsade till att antingen klara av det ena eller det andra, om skillnaderna mellan det ljusaste och det mörkaste är stora. Man känner igen HDR-bilder på att de känns lite overkliga, nästan som om de vore tagna ur ett videospel. Här är ett par bilder som jag själv tagit med den här tekniken:

Foto: Stina Bjurström

Mest lämpade motiv för hdr är byggnader och landskap och himlar, sånt som inte rör så mycket på sig. Blänkande ytor som vatten och fönster blir väldigt effektfulla.

Hur gör man hdr-bilder?
För att göra en hdr-bild slår man ihop 3 eller fler exponeringar av samma motiv. Oftast har man en som minimum en överexponerad, en välexponerad och en underexponerad bild. De flesta systemkamrer har en automatisk funktion för att göra detta, som kallas automatisk exponeringsvariation (exposure bracketing på engelska). Eftersom det just handlar om att slå ihop ett gäng bilder får man bästa resultat vid fotograferingen om man använder stativ.

Slå ihop bilder gör man t.ex. i ett program som heter Photomatix. Jag har testat andra program, som t.ex Photoshop, men det har inte funkat lika bra.

När man väl slagit ihop exponeringarna så är det med hjälp av en metod som kallas tonmappning man får fram effekten. Vad jag förstår är inte Photoshop så bra på den biten, och därför använder de flesta just Photomatix. När tonmappningen är klar bearbetar man bilden i Photoshop.

Vill du veta mer om hur det går till finns det mängders med guider på nätet. De här tre är mina favoriter:
http://www.moderskeppet.se/photoshop/hdrgrunge/
http://www.stuckincustoms.com/hdr-tutorial/
http://www.hdr-editing.com/

Se mer hdr-bilder
Kungen av hdr heter Trey Ratcliff. Det är hans bild du ser överst i inlägget. Han är nog mest känd för sin blogg och sitt varumärke Stuck in Customs. Honom hittar du på flickr också. Han licensierar föresten sina bilder med Creative Commonlicens, och man kan alltså använda dem i icke-komersiella samanhang.

En svensk hdr-mästare är Kaj Bjurman.

Till sist en personlig favorit, en amerikansk fotograf som på Flickr kallar sig darth_bayne , som jag tycker lyckas särskilt bra med att använda tekniken för att plocka fram stämningar och inte bara för teknikens effekter. . Han har bott i Sverige ett tag, så kolla gärna på hans fina Stockholmsbilder.

Disclaimer
Jag är själv ganska mätt på hdr. Jag höll på med det under en period för ett par år sen (därav bilderna) men har helt slutat att själv jobba med hdr. Därför har du som läser det här kanske hittat ännu bättre tips på fotografer, guider och programvara än vad jag känner till. I så fall får du jättegärna berätta det i en kommentar! Jag skulle t.ex. bli väldigt glad om du kom med exempel på duktiga tjejer som jobbar med hdr-foto!

För säkerhets skull ska jag inleda med att jag inte själv uppgraderat från Aperture 2 till 3 än, så det här är mina tankar kring varför jag kommer att uppgradera. Jag har dock hört på tok alldeles för mycket rapporter om besvärliga buggar, och avvaktar därför ett tag till innan jag gör det, så Apple får fixa de allvarligaste felen först.

Innan du läser vidare, behöver du också veta att Aperture är ett program som bara finns för Appledatorer, inte för PC. Motsvarigheten till detta program på PC-sidan är Adobe Lightroom (som även finns för Mac). Läs mer »

Jag gillar flickr, det är ingen hemlighet, både för att visa upp bilder, men också för att hitta inspiration. Det finns överväldigande mycket helt fantastiskt foto på flickr, problemet är att hitta det som är riktigt bra. Ett sätt  som jag tidigare skrivit om, är att söka fram bilder som fått sk ”explore”-stämpel. Det är dock ingen garanti, med tanke på hur algoritmen är konstruerad.

Här kommer ffffl*ckr in som räddaren i nöden.  ffffl*ckr är en webbtjänst (eller vad man ska kalla det) som tar flickr till helt nya höjder.

Så här funkar det: utifrån dina egna favoriter (under förutsättning att du tillåter tjänsten komma åt ditt flickr-konto) hittar tjänsten bilder som andra angett som favoriteter. Klicka på en bild som du gillar lite extra, och tjänsten plockar fram ytterligare 20 i samma tonalitet. Du kan favoritmärka bilden, och du kan förstora den. Har du inga favoriter, så plockar sidan ändå fram ett antal ruggigt bra bilder att utgå ifrån.

Som du ser på skärmdumpen är gränssnittet riktigt snyggt (i motsats till flickrs eget).

Varning: när jag sätter igång att använda ffffl*ckr så kan jag hålla på i timmar…

Jag har nu hunnit testa min lilla Fuji Instax Mini,och hittills är det två små kattbilder som hamnat på kylskåpet. Svårt att bestämma vad man ska fota – på flera sätt. Det ska vara något som är värt att föreviga, i ordets bägge bemärkelser. Tio bilder i en filmförpackning, 22 dollar för ett tvåpack – dryga tio kronor bilden gör att man gärna tänker sig för innan man knäpper. Och så ska motivet kännas som att det är inte bara är värt kostnaden, utan värt konstformen. Det ska vara något som blir snyggt i vintagetappning och litet format, som gärna är lite fyndigt eller roligt, som man är beredd att spara på något sätt, kanske sätta upp eller ge bort. Det är lätt att man tänker lite för mycket, inte bara slänger upp den och knäpper av. Och det kanske både är bra och dåligt.

Även om predigitala kameror inte var fullt så dyra per bild (om man nu inte har eget mörkrum, då blir kostnaden bökig att räkna ut) så är det intressant hur snabbt man ställer om till att inte tänka på bilden som ens en egen avgränsad enhet. Förevigandet är ett obegränsat handlande, där du sen kan rensa bort det som inte dög och behålla det som blev bra. (En princip som fotografer i alla tider varit medvetna om, men som inte riktigt varit verklighet i vardagen för de flesta.) Minin påminner om att bilden är en storhet, en fysisk sak som kanske förtjänar lite mer eftertanke även utan kostnadsfaktorn.

Själva kameran gillar jag, den är enkel och snäll. Filmkassetten är lätt att få i (och den spottar ut en svart plastbit som säger DET HÄR ÄR INTE FILM, vilket jag av någon anledning tyckte var jätteroligt), programvalsratten är lagom stor, simpel och behändig, den räknar ner antal kvarvarande exponeringar, och bilderna blir ganska precis som jag tänkte. Inga fantastiska färgåtergivningar eller ljusspel, men det kanske inte heller är det man är ute efter.

Jag misstänker att den blir en bra följeslagare på hemmafester, eller trevliga vårsommaraktiviteter.

För inte allt för länge sen, så nådde en fotograf vanligtvis bara de personer som kom på en utställning, läste en tidning, tittade i ett fotoalbum. Amatören kanske fick visa sina bilder för, säg 100 personer, max, under en livstid. Idag är det en självklarhet att använda internet för att visa upp och titta på bilder. Det är lite svindlande att tänka sig att mitt eget mest populära foto på Flickr har haft över 9000 besökare, fått över 100 kommentarer. Och då är jag inte någon ”kändis” på Flickr. Mer om Flickr längre ner.

Om dina bilder ligger och skvalpar på din hårdisk, till glädje för dig själv, men inte så många andra är det kanske dags att börja fundera på att visa upp dem för vänner och bekanta, och för andra också, kanske? Här kommer några tips på olika webbtjänster där du kan lägga upp dina bilder. På de här webbarna kan du förstås också kolla på, och kanske till och med kommentera, andras bilder, vilken också är ett väldigt bra sätt att utvecklas som fotograf.

1. Flickr

Flickr är nog världens största fotogemenskap. Här finns bilder av alla möjliga olika sorter, från vardagliga snapshots till fantastiska konstverk. Flickr är min egen favorit, även om den inte är så vacker. Jag gillar flickr för att det är globalt, för att det är fritt att lägga upp så mycket bilder man vill (iaf om man har prokonto), och hur ofta man vill. Utifrån bilder man lagt upp på flickr kan man skapa bildspel och mycket annat. Man kan till och med beställa jättefina visitkort.

Nackdelar är att man är styrd av flickrs presentationssätt, dvs bilderna hamnar i den ordning man laddar upp dem. Dessutom blir bilderna ganska små (500 px breda), man kan bredda dem med det är en massa klick. På flickr är engelska språket som gäller, men du kommer att hitta många andra svenskar, och då kan man förstås kommentera på svenska. Om du vill veta mer om flickr  har jag har skrivit ett par artiklar om vad det är och hur man kan använda det på min fotoblogg. Ett vanligt konto är gratis, ett pro-konto (ger mer lagring, fler sets och du slipper reklam) kostar ca 200 kr per år.

2. Fotosidan

Fotosidan är en svensk fotogemenskap. Här är det större fokus på ”riktig” bildkritik än på flickr, där kommentarerna oftast är ”hey, nice pic”. Målgruppen är ambitiönsa (amatör)fotografer. Fotosidan är ett tänkt att vara ett forum för att träffas och diskutera och utvecklas.  På fotosidan finns mycket mer restriktioner kring hur stora bilder man får lägga upp, hur ofta man får lägga upp bilder (är också knutet till vilken typ av medlemskap man har, ju dyrare, desto fler), hur många grupper man får vara med i osv, än vad det finns på Flickr. Dessa restriktioner motiveras med att man vill att medlemmarna ska fokusera på att kommentera och diskutera, inte bara ladda upp bilder. Just de här restriktionerna har gjort att jag själv aldrig riktigt kommit igång, även om jag faktiskt är guldmedlem.

Fotosidan har dessutom många andra bra komponenter, där finns bästa köp och sälj för fotoutrustningen, recensioner av fotoprylar, möjlighet att lägga upp en blogg, en portfolio mm. För att få tillgång till det sistnämnda måste man vara Guldmedlem (500 kr per år). Lägsta kostnad är Brons – 100 kr/år.

Vad gäller både flickr och Fotosidan, så måste man vara väldigt aktiv själv för att få kommentarer, och det krävs att man är riktigt engagerad i sin fotokritik för att få och ge kritik som faktiskt utvecklar och inte bara är ömsesidigt ryggkliande.

3. Smug mug

Jag har inte själv använt Smugmug, men jag har testat det. De som använder det brukar lyfta fram fördelar med obegränsad lagring, ett snyggt, cleant gränssnitt, möjlighet att välja tema, bättre kontroll över rättigheter etc. Smugmug är mer en galleritjänst än ett community, som de båda föregående. De brukar dessutom få omtalas som bästa tjänsten för att lägga upp högupplöst film. Ett standardkonto på Smugmug kostar ca 300 kr om året. För dryga 1000-lappen per år kan du sälja bilder via Smugmug, dvs, du kan koppla e-handel till ditt galleri.

4. Picasa

Picasa webbalbum är Googles bilddelningssajt som hänger ihop med deras bildbehandlingsverktyg, som heter just Picasa. Den är ganska snygg, och man kan visa upp bilderna i lite större format. Om man ”bara” vill visa upp bilder för familj, vänner och bekanta, är Picasa ett ypperligt gratisverktyg, med möjlighet att köpa till lagring vid behov. Mig veterligen så är diskussionsdelarna inte så aktiva, och Picasa är inte på långa vägar ett lika erkänt forum som flickr.

5. Starta en egen fotoblogg
Vi är tusentals som gjort det, så det kan ju inte vara fel, eller hur? Jag behöver väl inte berätta att det är enkelt, och att det finns många jättebra verktyg (Blogger, WordPress, och många fler? För dig som själv hostar Worpress vet jag att det finns speciella fotobloggsmallar, där Yet Anoter Photoblog bara är ett exempel.

Eventuell svårighete med en fotoblogg ligger i att marknadsföra bloggen, så att folk kommer och besöker den. Där har man lite mer gratis om man använder ovan nämnda webbtjänster.

Facebook, då? Det finns många anledningar att inte lägga sina bilder på Facebook, om man har lite ambitioner med bilderna. En av de viktigaste är att det fortfarande är oklart hur Facebook ser på dina rättigheter, om de överhuvud anser att du har nåra när du laddat upp till dem. Den allra viktigaste andledningen är dock att Facebook sabbar bildkvallitet när du laddar upp bilder.

Oavsett vilket forum du väljer, så kommer du att börja tänka till vad gäller dina bilder när du börjar visa upp dina alster, och i takt med att du blir mer självkritisk så blir bilderna bättre. Det kan jag nästan garantera.

Vi börjar med bästa fotoskolan på nätet. Jag pratar förstås om Digital Photography School (DPS). Det här är sajten där man hittar det mesta om foto och bildbehandling och tester av fotoprylar, pedagogiskt och snyggt utfört. Här finns även forum, där man får uppgifter att lämna in och mycket mer. Lägg upp den här sajten i din RSS-läsare* så missar du aldrig ett inlägg, det har jag gjort!

Idag publicerar DPS en recension/ett test av Sonys nya fullformatare Alpha 850, och boy, blir man sugen. Det ser ut som en gedigen kvallitetskamera, ISO upp till 6400, 24 megapixlar, och framför allt, fullformat**. Prismässigt har Sony dessutom valt att lägga sig ett par tre tusenlappar under motsvarande kameror från Nikon (d700) och Canon (EOS 5d mark II). Det ska bli spännande att se hur kameran klarar sig i tester mot sina konkurrenter.

Även om jag principiellt förstås tycker det är väldigt bra att bjässarna får konkurrens, så har jag ofta funderat på varför man ska välja något annat än just Canon och Nikon. De erbjuder allra mest tillbehör, och hittills har det inte direkt varit billigare att skaffa sig en kamera av något annat märke. Det känns dock som Sony med Alpha 850 kanske kan konkurrera på riktigt, äntligen.

Nu ska det nog mer till för att vi Canon och Nikon-ägare ska byta till ett nytt system. Om inte annat än för att man köpt på sig en massa märkesspecifika prylar, som objektiv etc, och det blir oftast riktigt dyrt att byta. Men för alla Sony-ägare som vill byta upp sig, och andra som börjar bli sugna på fullformatet** så måste detta vara en väldigt trevlig nyhet.

* RSS-läsare: ett program eller en webbtjänst som man kan använda för att få reda på när det kommer uppdateringar på bloggar och andra sajter som man är intresserad av. Bloglovin är en motsvarande tjänst, själv använder jag Google reader, som jag inte kan leva utan. Fördelen med denna är att jag kan läsa den var som helst ifrån, och jag behöver inte klicka mig vidare till själva sajten för att läsa artiklarna, som i Bloglovin.

** En fullformatskamera är en kamera med en större sensor än en sk APS-sensor som sitter i de flesta systemkamror. Den större sensorn ger bättre bildkvallitet, och en lite mer analog känsla), och man kan trycka bilder i större format. Den kostar dock ganska mycket mer pengar än en APS-kamera, och är oftast inte en bra kamera för nybörjare.