…då min mor ringer upp mig och med bekymrad röst frågar hur lätt det är att ta bort sig från Facebook. I ett svagt ögonblick har hon blivit lurad att gå med, trots att hon har stått emot länge och väl.
- Jag har inte tid att hålla på och snacka med folk hela tiden.
- Men det behöver du inte säger jag till henne. Du kan stänga av chatten.
- Men varför ska jag adda Åsa på Facebook för att prata med henne? Vill jag säga något till henne går jag ju bara över vägen och knackar på (Åsa är vår granne därhemma).
- Men jag håller reda på vad massor av människor gör via fejan berättar jag.
- Det är förstås ett bra ställe att snoka på, säger mamma fundersamt.
- Hursomhelst är det enkelt att deleta sig så länge du inte kolavippar och vi måste försöka avsluta ditt medlemsskap fastslår jag.
- Hmm ja, okej då. Jag ger det väl en chans.

På kvällen går jag in och letar upp henne. Hon är en hejare redan, profilen är stängd och jag kan inte snoka ens en millimeter (hur många kompisar har hon osv). Jag får helt enkelt adda henne.

Lämna en kommentar