Personsökaren
Vi tittar på filmen ”Casino” där Robert De Niros rollfigur Ace Rothstein ger Ginger (Sharon Stone) en personsökare så att han ska kunna nå henne överallt. Det behövs om man har en otrogen liten kokainhoppa till fru.
Minns du att alla gick runt med personsökare på nittiotalet? Säger jag till Daniel. Men det gör han inte. Jo men hallå, ALLA mina killkompisar hade personsökare typ runt 1994-1995 förklarar jag för så var det faktiskt. Nej, det där måste ha varit något Kirunalokalt säger D.
Var det så? Hade ni eller några ni kände personsökare runt den här perioden? Jag minns att det var ett evigt ringande till de där personsökarna. Mest för att organisera utekvällar eller bara spontana kompishäng. Jag minns också att det bara var killarna som hade, varför vet jag inte. Själv tyckte jag att det var en rätt så onödig pryl. Var man på vift så var det ganska sällan man hade tillgång till telefon i alla fall, kompisarna ringde alltid upp när de kom hem och då hade man ju kunnat få tag på dem ändå.
Update: Minns du personsökaren? Säger jag till Fredrik. Klart jag gör, jag hade en sån, svarar han. Aha, bekräftar teorin om personsökaren som ett typiskt manligt tribut.
David Silver säger Fredrik drömmande. DÄR har du en personsökarkille.
Om Johanna
Johanna är en 34-årig skribent, föreläsare och kommunikatör som älskar internet. Hon är pionjär på bloggområdet och har publicerat sig på nätet sedan 1998. Läs mer på www.wky.se
Näe, jag tycker mig minnas någon enstaka med personsökare, men inte mer än så.
Jag och min bror fick varsinn i början på 90-talet. Vi bodde utanför Stockholm. Vi var nog ganska ensamma om att ha personsökare, så intresset från vår och från omgivningens sida dog ut ganska snabbt. Minns bara att det var dyrt att ringa till dem. 2,50 per samtal har jag för mig, vilket ju är en hiskelig summa med tanke på att det var en envägskommunikation som endast förmedlat ett kontaktförsök och inget mer.
Jag köpte faktiskt en Ericsson-sökare (om jag inte missminner mig) i Helsingborg runt 1993/94.
Jag är helt begeistrad över det här, jag har aldrig i hela mitt liv hört talas om människor som har personsökare förutom läkare och knarklangare. Högst mystiskt att det var så olika. Jag skaffade visserligen en NMT-mobil lika stor som en planka som saknade display 1994 när jag ryckte in i lumpen (GSM funkade inte i skogarna kring I21 i Sollefteå), men personsökare, det fanns liksom inte på kartan.
Men för att fördjupa sig lite i ämnet, var det alltså så att man tvingades ringa ett särskilt nummer för att få kontakt med personsökaren? Ringde man först hem till personen ifråga, och därefter till personsökaren om man inte fick napp?
Jag, och alla mina (manliga) vänner hade personsökare. Det var en självklarhet här i Norrköping. Varför vet jag inte.
Såklart man hade personsökare. Jag och mamma hade en massa koder för olika saker. Alltifrån ”Kom hem och ät” till ”Nu har du varit ute alldeles för länge”.
Tro det eller ej men minicall-nätet finns kvar än idag och ägs av ett företag som heter Generic Mobile. I krissituationer då mobilnätet dyker så är det ett av de få näten som forsätter att funka och används därför fortfarande av många inom räddningstjänsten.
Flera av mina kompisar hade såna, kvinnliga kompisar i jönköping för att sprida ut statistiken lite
De var fräsigt illgula och kallades nåt speciellt som jag inte kommer på nu. Detta var iaf 1995, året jag fyllde 18 och krogrundan var det viktigaste man hade att organisera upp.
En kompis har haft men jag har inget minne av att jag ringde till den någon gång. Men så bodde han 120 mil bort oxå så det var vä aldrig direkt bråttom att få tag på honom bums. Det måste varit kring 92-94.
Lippie: Minicall! Helt fräsigt.
Och Daniel: Precis så – din minicall hade ett speciellt nr som man ringde. Veery hightech.
Jag hade en! En gul Motorola minicall som jag fick av mamma. Mina vänner skickade meddelanden till den som jag satt och dechiffrerade på lektionerna i skolan minns jag. Man kunde ju bara skicka siffror, så 1 var A, 2 var B osv.
I min bekantskapskrets var de rätt vanliga (Stockholm, runt -94 eller så). Men så var jag ju en liten rejvare också, så jag misstänker att alla inte använde sina till att ordna fikadejter…
Det bästa var väl ändå reklamen?
Jag hade aldrig någon, det dröjde kanske ett par månader efter att mina vänner hade fått dem innan det var GSM-dags. Då hade de kvar sökaren för att den var ett langar-attribut och på högstadiet i Alvik var det viktigt med Street-cred. Något jag aldrig behärskat.
Oh ja, jag kommer från Linköping och här hade hela kompisgänget, både tjejer o killar, Minicall. Min var turkos och otroligt snygg
Min pojkvän från Dalarna hälsar att han också hade en.
…hade också en gul Motorola! Funkade bra, och det messades på den (jobb mest) men bara kort, mobilerna kom ju starkt direkt sen, med 995:- kontantmobiler, typ Siemens Marathon. Nice.
Men det var dyrt att ringa då (((5:-))) , ÅH så korta samtalen var då – men viktiga.
Jag hittade min gamla motorola sökare för ett tag sen ganska kul men nummret va borta på den kan man ta reda på det på nått sätt???
[...] Personsökaren Personsökaren ja. Själv hade jag det och mobil när jag började som präst. Jobbigt när man hade den liturgiska uniformen på och glömt stänga av pipen. [...]