”Öppna anteckningar, öppna!”
Jag skulle testa att använda mig av röstkommando på telefonen igår. Satt i soffan och hojtade ”öppna anteckningar!” som en besatt dåre men ingenting hände.
Jag brukar ha problem med röststyrda saker på grund av min sjungande tornedalska dialekt – jag minns när jag en gång försökte boka en resa med SAS via någon sorts röststyrning och hur jag hojtade Kiruna på vad jag tyckte var en ren och fin rikssvenska men bara fick de mest konstiga svar tillbaka och var nära att åka Stockholm-Kristianstad istället – så jag räckte över telefonen till Daniel vars Sandvikendialekt är i det närmaste obefintlig. Men ingenting hände då heller. ”Säg öppna anteckningar” meddelade telefonen gång på gång.
Till slut gav jag upp och drog mig till minnes en annan röststyrdsrelaterad händelse. Jag och min kompis Cilla roade oss en gång med att läsa upp namnen i våra telefonböcker så att vi bara behövde säga namnen för att telefonen skulle ringa upp personen ifråga. Tyvärr gjorde vi det samtidigt som vi drack vin vilket medförde att röststyrningen sedan bara fungerade om man sluddrade riktigt mycket på varje namn. Lars fick sålunda heta Larsch varje gång man skulle ringa även i nyktert tillstånd.
Det är bara att konstatera att röststyrning är en sådan där funktion som är roligare i teorin än i praktiken. Är det någon som använder sig av röststyrning i sin mobil överhuvudtaget?
Om Johanna
Johanna är en 34-årig skribent, föreläsare och kommunikatör som älskar internet. Hon är pionjär på bloggområdet och har publicerat sig på nätet sedan 1998. Läs mer på www.wky.se
Det här påminner mig om när jag skulle demonstrera min då nya gps för en kompis.
Den kan man tala om vilken adress man ska till så upprepar den.
Man svarar ‘ja’ om adressen stämmer och så bär det iväg.
Nu skulle min kompis, som pratar göteborgska, testa funktionen och som han försökte.
Han testade allt och tom jag tyckte det lät bra och tydligt men varje gång repeterade gps:en fel adress.
Han sa till mig att säga hans adress, vilket jag gjorde utan att förställa rösten eller försöka prata rikssvenska, och den svarade rätt vid första försöket till kompisens svordomar.
Kontentan av detta är att ska man prata med maskiner ska man prata värmländska.
Alltså – näe, röststyrning är några utvecklingssteg ifrån användbart. Tanken är ju fantastisk varför jag envist ändå testar då och då. Perfekt när man kör bil till exempel. Eller har ett barn i varje hand och bara måste ringa barnens pappa. Men – tyvärr.
Det kan iof bli riktigt roligt så där på T9-vis… Så är man lite nere men inte stressad kan man ju använda det som terapi.
Janne: Haha! Värmländska. Vem trodde det?
Mowa: Ja, i teorin är det ju riktigt fint. Men som sagt, i praktiken. Farligt också om man sitter med hemlisar och bara ”det här berättar vi inte för Larsch” och så ringer mobilen upp och han sitter där och hör allting. Farligt farligt.
Jag blir grymt road av sådana här funktioner. Det gör detsamma om det är användbart eller inte. Det är ju det ATT det går som är häftigt. Jag skulle impa med att demonstrera röststyrningen för min pappa för några år sedan men han gick inte alls igång på det utan kommenterade bara torrt att ”det var ju en jävla tur att det ringde just här då när du säger pappa”. Tur för morsan alltså.