Jag har nu hunnit testa min lilla Fuji Instax Mini,och hittills är det två små kattbilder som hamnat på kylskåpet. Svårt att bestämma vad man ska fota – på flera sätt. Det ska vara något som är värt att föreviga, i ordets bägge bemärkelser. Tio bilder i en filmförpackning, 22 dollar för ett tvåpack – dryga tio kronor bilden gör att man gärna tänker sig för innan man knäpper. Och så ska motivet kännas som att det är inte bara är värt kostnaden, utan värt konstformen. Det ska vara något som blir snyggt i vintagetappning och litet format, som gärna är lite fyndigt eller roligt, som man är beredd att spara på något sätt, kanske sätta upp eller ge bort. Det är lätt att man tänker lite för mycket, inte bara slänger upp den och knäpper av. Och det kanske både är bra och dåligt.

Även om predigitala kameror inte var fullt så dyra per bild (om man nu inte har eget mörkrum, då blir kostnaden bökig att räkna ut) så är det intressant hur snabbt man ställer om till att inte tänka på bilden som ens en egen avgränsad enhet. Förevigandet är ett obegränsat handlande, där du sen kan rensa bort det som inte dög och behålla det som blev bra. (En princip som fotografer i alla tider varit medvetna om, men som inte riktigt varit verklighet i vardagen för de flesta.) Minin påminner om att bilden är en storhet, en fysisk sak som kanske förtjänar lite mer eftertanke även utan kostnadsfaktorn.

Själva kameran gillar jag, den är enkel och snäll. Filmkassetten är lätt att få i (och den spottar ut en svart plastbit som säger DET HÄR ÄR INTE FILM, vilket jag av någon anledning tyckte var jätteroligt), programvalsratten är lagom stor, simpel och behändig, den räknar ner antal kvarvarande exponeringar, och bilderna blir ganska precis som jag tänkte. Inga fantastiska färgåtergivningar eller ljusspel, men det kanske inte heller är det man är ute efter.

Jag misstänker att den blir en bra följeslagare på hemmafester, eller trevliga vårsommaraktiviteter.

Lämna en kommentar