Idag var jag hemma hos Daniel när ett långt mobiltelefonsamtal dödade min mobil. Ve och fasa! Jag som inte hade någon laddare här. Han har tagit laddaren och åkt till Moskva, bara sådär.

Jag är dessutom sjuk, så det har inte varit läge att springa hem till mig efter en laddare, hostig och febrig och dan som jag är.

Satt och kände mig helt avskuren från omvärlden, ja nästan lite smått panikig.

Men hepp! Alldeles nyss (när jag letade efter lite sjukgodis i form av choklad som jag trodde skulle finnas här) hittade jag min gamla Nokia 6220 i en påse med böcker, komplett med laddare.

Hurra! Jag är mobilburen igen. Konstigt att man är så beroende. Nu ska jag bara komma ihåg att vänja mig vid att sms:a på nokianska istället för på ericssonska. Det blir en del hej+hur+mår+du när man växlar mellan telefonmärken. Eller hejhurmårdu.

Fast någon choklad hittade jag inte.

Lämna en kommentar