De senaste veckorna har jag haft både tur och otur. Såhär:

Först tappade jag bort min iPod – eller rättare sagt jag trodde den blivit stulen – och även om det kändes lite vemodigt gladdes jag åt den låga dollarn och började i teorin redan krama min nya iPod Touch som jag hade tänkt att en NY-resenär nära mig skulle få äran att köpa.

Sedan gjorde jag misstaget att efter några dagar kliva in på Pressbyrån på T-Centralen och fråga om det möjligen var så att jag råkat lämna en liten iPod efter mig när jag var där och köpte snus. Inte för att damen i kassan visste vad en iPod var, men när jag förklarade att det var en fyrkantig vit sak med lurar sken hon upp och hämtade min lilla podbaby. Jaha. Sorgset tvingades jag vinka min Touch farväl. Jag försöker fortfarande motivera ett inköp visserligen, men jag misstänker att en öm moder kommer sätta P för det äventyret genom att börja anklaga mig för att inte fatta det här med budget.

Sedan slog jag en volt av guds nåde igår när jag halkade på en isfläck på trottoaren. Vid tillfället pratade jag med öm fader och när jag omtumlat rest mig upp så var telefonen kolsvart. Aha! Tänkte jag och dansade en mörbultad glädjedans. jag måste köpa en ny telefon! Äntligen, hurra hurra hurra! Och så går fanskapet och börjar fungera igen efter 10 minuter. Sorgset fick jag ånyo vinka en ny teknikpryl farväl, jag som nästan hunnit dra kreditkortet i närmsta telefonbutik.

Gudarna är inte med mig i det här, det säger jag bara.

Lämna en kommentar