Lilla gumman testar/jämför: JVC-kameror
Jag har fått testa och jämföra två kameror från JVC: GZ-MS215 som kostar cirka 2400 kronor, och GC-FM1 som man kan få för runt 1400 kronor. Den ena är en traditionell minikamera med flippskärm, och den andra är mer i vad jag skulle kalla telefonmodell. (Mina testexemplar var rosa respektive blå, så jag hänvisar till dem så i texten för läsbarhet.)
De har vardera uppenbara fördelar: Å ena sidan en skärm som går att rotera så man kan se sig själv, å andra sidan en väldigt liten kamera att bära med sig. Dock är det senare någorlunda försumbart då den rosa också är rimligt liten och behändig — men den är lite bulligare, så kanske inte fullt lika fickvänlig.
Det man bör veta med båda är att de är inte särskilt väl anpassade för nära filmande, så det är inte helt enkelt att filma sig själv om man vill hålla i dem — även på fullt utsträckt armlängds avstånd, vilket inte är helt bekvämt, får huvudet nästan inte plats i bild. Och om man då vill walk-and-talk-videoblogga — eller för den delen sitta still — kommer haka och panna då och då försvinna ur bild med även små rörelser. En gång när jag försökte filma mig själv med den blå fick sambon som stod bredvid hjälpa mig att sikta, eftersom jag inte kunde se mig själv. (Och jag sa AJ för han drog i min arm för att försöka få med hela ansiktet i bild.) Eventuellt kan man lära sig hur man ska hålla den, men det känns ändå lite opraktiskt — jag har flera klipp på min egen haka från testperioden… Vid egobloggande rekommenderas alltså stativ eller hjälpsam kamrat.
Om man däremot ska filma bort från sig själv, vilket man kanske gör oftare, är båda bra. Den blå har dock en display som inte riktigt funkar i starktsolljus , ens om man försöker skugga den med handen. Den är inte heller anpassad för mörkare ljusförhållanden, då blir det beroende på utsträckningen antingen lite grynigt eller i det närmaste svart — den rosa, däremot, har ”Super LoLux” just för sådana tillfällen och får ganska vettiga resultat även i riktigt dålig belysning. De tar båda två upp bra ljud om man pratar bakom dem, vilket man kanske vill göra medan man filmar.
Den rosa filmar i .mod-format, vilket gör livet lite krångligt — man får döpa om filerna till .mpeg för att kunna redigera, men då spelar inte ljudet i flera spelare, och inte heller i filmredigerare. Det finns flera olika lösningar på detta, att köra dem genom något gratisprogram eller att ladda ner ytterligare codecs — men det tar ju sin lilla tid. (Tyvärr hann jag av flera skäl inte testa att ladda upp direkt till YouTube med den utlovade enda knapptryckningen, men det kan väl vara en av de säljande funktionerna om man inte vill redigera filmen.)
Den blå, däremot, sparar filmerna i .mov-format och behöver inte omvandlas — däremot får de filerna i hög upplösning vissa redigeringsprogram att hicka och hacka. Och någonstans här börjar jag lacka. Det borde inte vara fullt så här krångligt att spela in lite film, redigera ihop lite snabbt, och slänga upp på YouTube. Jag är rimligt intelligent och ganska bra på att felsöka med internets hjälp, och det var ändå onödigt krångligt. (I rättvisans namn varierar det lite med vilken dator och vilka program man använder, men man kan inte räkna med att alla har månadsgamla datorer.)
Jag filmade med bägge kamerorna samtidigt i en rad situationer och hade tänkt klippa ihop dem i samma film så ni kunde jämföra, men bökigheten fick mig att lacka och tröttna, och när .mod-filerna fortsatte krångla orkade jag inte ens göra klart två separata — så ni kan istället se två sminkvideor jag har gjort med dem: Glittersminket är med GZ-MS215, och läppvideon är med GC-FM1.
Jag skulle nog inte rekommendera den rosa större kameran — som kamera sett ger den absolut acceptabel kvalitet för priset, men det är ett sånt härj med att få till ett redigerbart format. Den lilla blåa däremot, om man som sagt är medveten om att man inte bör hålla i den för att filma sig själv och att den är ljuskänslig, är helt klart en prisvärd HD-variant för enklare videobloggning.
Om Julia
Journalist i Stockholm med svarta plastbågar och Mac-dator. Nörd och pryttelälskare i hjärtat. Bloggar på juliaskott.wordpress.com








Jag tillhör väl skaran av kvinnliga expediter som upplever att både kvinnliga och manliga kunder behandlar mig som om jag bara står bakom kassan för syns skull och besitter ingen egentlig kunskap om teknikprylar.
Jag upplever dock att allra värst är äldre damer, konstigt nog. De vill knappt prata med mig när jag ska hjälpa dem med något problem med deras dator, utan frågar direkt efter en manlig kollega.
Jag har dock bara blivit gott behandlad av Macoteket (i Uppsala) så det känns lite trist att de framstår som den värsta kedjan.
Fan, jag postade på fel inlägg…:P