Det här är inte enbart en test av en bil, det är en test av en bil i en livssituation. Jag och min sambo har i flera år kikat på utvecklingen av elbilar. Vi skulle gärna vilja ha en, delvis för försöka bidra till att minska CO2-utsläppet. Bortsett från priset är det en sak som hindrat oss, vi bor på landet. Och när jag säger landet så menar jag inte i en förort. Utan på landet. Med kossor och såna grejer. Visserligen har vi, tycker vi själva, ganska nära till många städer. Cirka 3 mil till Trollhättan och Alingsås, 6-7 mil till Göteborg, Borås, Uddevalla. Jag skulle säga centralt på landet, men ändock, ska man handla något mer än lite mat så är det ungefär 3 mil med något färdmedel som gäller. Och elbilar har den nackdelen att de oftast inte går särskilt långt innan batteriet är tomt.

Kan man vara miljövänlig på landet, en livssituation som nästan alltid kräver bilåkande? (Och säg inte buss för då skrattar jag på mig, att åka kollektivt utanför städer är en upplevelse för sig, som vi kan ta en annan gång)

Vi provar! Jag lånade en i-Miev från Mitsubishi, en elbil som enligt tillverkare kan köras ca 15 mil på en laddning. Härligt, tänkte jag, det kommer man ju nästan fram och tillbaka till Göteborg på. Det måste ju funka.

Dag 1.

Jag hämtar elbilen hos Sture Carlsson Bil i Vänersborg, där jag får bra instruktioner om laddning och bilens funktioner. Fascinationen första gången jag startar en elbil och det bara är helt tyst, är stor, det är en häftig upplevelse, när man förknippar bilar med ljud. Från Vänersborg hem till mig är det drygt fyra mil. Direkt jag kom upp i hastighet på landsväg, försvann tyvärr känslan av den tysta elbilen, däckljud och fartvind hörs väldigt väl och det känns mer eller mindre som att åka i en vanlig bil. Termometern låg på någon minusgrad, därför drog jag på lite värme. Och hux flux kunde jag bara köra 6 mil. Det var jag inte riktigt beredd på. Men jag kom hem välbehållen, och pluggade in bilen i eluttaget i ungefär 1,5 timme. Sedan kom min son hem från skolan, och var i stort behov av en klippning, så vi åkte till ett grannsamhälle, cirka en mils resa, för att frisera honom. Inne i samhället kom elbilskänslan tillbaka, bilen smyger tyst fram på gatorna, och det är ovant och kul!

Dag 2

När barnen kommit hem från skolan bestämmer vi oss för att åka och handla i Alingsås. Elbilen är fullladdad, men påstår att den bara kan gå 9 mil på det. Jag kollar upp om det finns laddningsstolpar i stan, men det gör det tyvärr inte. Lösningen blir att plocka med sig förlängningskabel och satsa på att ladda bilen hos min pappa om så behövs. Vädret är hemskt, det var samma dag som det stormade rejält i Göteborg och man uppmätte orkanbyar vid Vinga. Hos oss regnar det mest och blåser förfärligt. Vilket betyder både fläkt, AC och vindrutetorkare. Vilket snabbt halverar vår uppmätta körtid på bilen. När vi kört runt lite i stan, med väldigt igenimmade rutor, för att inte köra fläkten för mycket, så har vi ungefär 38 kilometer kvar att köra. Hem till oss är det ganska exakt 30 kilometer. Ska vi våga?

Med tanke på att vi kommer vara tvungna att ha fläkt, värme och vindrutetorkare på, blir valet att ladda en stund hos min pappa, medan vi fikar lite. Efter fikastunden har vi ungefär 50 kilometer att köra på. Så vi kör hemåt. Jag drar ner fläkten till lägsta möjliga, kör vindrutetorkarna på intervall, trots att det behövs mera, och stirrar panikslaget på mätaren som anger hur många mil vi har kvar att köra.

Plötsligt slungas jag mentalt tillbaka till tiden när jag var runt 20 år, körde en pippigul Toyota Starlet, och aldrig hade några pengar att tanka för. Då hände det allt som oftast att jag körde bensinmätaren en bra bit under noll, och samma känsla fanns där, ska jag komma fram?

Vi kom hem iallafall! Även om barnen frös i bilen, och jag vred konstant på inställningarna till fläkten som en inbrotttjuv på ett kassaskåp, för att hitta ett läge där jag fick så mycket körtid som möjligt samtidigt som jag såg ut genom rutorna.

Dag 3

Planen för dagen var att åka till Göteborg, där sambon redan befann sig, för att shoppa julklappar. Men dagen innan hade vi svängt av i den korsning där vi skulle köra vidare för att komma till Göteborg, och då hade vi 41 kilometer kvar på mätaren. Avståndet därifrån till Göteborg är 45 kilometer. En inte helt överensstämmande ekvation. Valet blev därför istället att köra några kilometer till ett grannsamhälle med lite bättre bussförbindelser, ställa bilen där och sedan färdas med buss och tåg till Ordvitsarnas Näste.

Inte helt enligt planen, om vi säger så. Det var mycket synd, då jag hade kikat ut laddningsstolpar i centrala Göteborg för laddning, och ville se hur det skulle fungera. Än så länge finns inte snabbladdning i Sverige, något som kanske annars kan vara en stor fördel vid turer till stan, då man inte har 8 timmar på sig att ladda upp batteriet. Eller på längre resor, då man kunde stanna och äta, och samtidigt ladda bilen upp till 80%.

Dag 4

Med fullladdat batteri åker vi enbart till närmaste samhället, men provar olika körstilar, acceleration, vad som drar ner vs. upp körtiden. Om man kör utan fläkt, AC, vindrutetorkare, i rätt temperatur och hela tiden håller sig under Eco-markeringen på instrumentpanelen, då kanske, kanske 15 mil är en sanning. Men en regnig höstdag i Sverige, om man inte vill åka i en iskall bil med igenimmade rutor, då blir det snarare kanske 7 mil kvar att köra på. Jag förstår att det kan räcka om man bor i stan, men för oss på landet finns det ingen möjlighet att ta oss någonstans på den körssträckan, inte om vi tänkt komma hem igen.

Fördelen om man bor i villa på landet, är att man har tillgång till el för laddning väldigt enkelt, bara dra en förlängningskabel. Men då får villan på landet ligga rätt centralt i en stad om man sedan ska kunna åka någonstans.

Slutsats: Om vi bortser från att i-Miev kostar en 363 000:- så faller det för mig på att det är snudd på omöjligt att bo där jag gör OCH köra den här bilen. Iallafall om jag har tänkt att ha någon form av liv, och typ jobb. Det känns jättetråkigt, och jag hoppas utvecklingen går snabbt framåt.

PS. Jag fick höra av min granne om vissa betänkligheter kring Litium och dess brytning, framförallt i Sydamerika, men jag vill inte uttala mig utan att vara mer påläst i ämnet. Dock måste allting vägas mot oljeindustrin och utsläpp av CO2 och vad som evenuellt kan förbättras in framtiden när det gäller batterierna.

Lämna en kommentar