Hur ser din bilografi ut?
”Visa mig din bil och jag ska säga dig vem du är.”
Jag tycker det är lite kul med alla typer av bilar man har haft, vilken som var ens första, och varför. Hur man sedan kan se att en eventuellt ökande inkomst också ger lite nyare och mer fungerande bilar.
.
Vilka bilar har du haft, och hur skedde bytena mellan dem?
Min bilografi ser ut såhär:
Toyota Starlet. Blekgul historia (som sedemera rubbades upp till pippigul inför en besiktning) som jag fick av min farfar när han inte ansåg att han borde köra bil längre. Bilen döptes vid halvtresnåret efter en blöt kväll i Smögen till ”Stina”. Stina utstod en del prövningar på grusvägar, hade ständigt alldeles för lite bensin i tanken och blankslitna däck. Däck som för övrigt en gång byttes utan domkraft på Riksväg 45 med hjälp av några starka vänner och tegelstenar. Alla som kände mig när jag var runt 19-20 år vet vem Stina var. Tyvärr dog hon en tragisk död mot en lyktstolpe, skrotades, och tillägnades en dikt som jag inte minns helt men som började med orden ”Stina, din huv som aldrig blänkte i solen, där satt jag bakom ratten i den sneda stolen..”
Opel Kadett. Importbil, vilket jag ganska snart upptäckte kunde vålla problem vid reservdelsköp. Har stått tre (3!) gånger i en hyrd Gör-Det-Självhall och skruvat loss grenröret för att sedan upptäcka att nyinköpta inte passade. Och ovanpå det monterat ner en läckande bensintank i just en sådan hyrd hall, för att sedan få montera tillbaka den då den nya inte passade alls. Lustigt i efterhand, irriterande just då. Hade den egenheten att då man skulle växla till 5:an så fick man lägga ur växeln, skaka växelspaken fram och tillbaka och sedan med kraft slå in växeln. Men det lärde man sig snabbt att leva med. Skrotades när datorn dog.
Saab 900. Under 1999 ägde jag och min sambo två stycken 900:or. Den första inköptes i panik en lördag förmiddag för 1 500:- efter att Opeln gått i graven. Innertaket var av tyg och hade släppt på nästan hela ytan, och hängde då ner i huvudet på min sambo som är 1,90 lång. Vi skar hål i sidan och försökte, utan framgång, tejpa fast taket med dubbelhäftande tejp. Det slutade med att vi rev bort hela taket så skumgummit under framträdde. Som alla vet så blir gammalt skumgummi, istället för skummigt, mer som mjöl och det föll då ner som gulaktigt mjälliknande damm i huvudet på alla som åkte i bilen. Skötte sig i övrigt utmärkt tills en cylinder gick åt skogen, och bilen gick till skroten. Då inköptes (också i panik, en söndag) 900 nr 2, för 2 500:-. Den var bajsbrun (eller beige, som det stod i registreringspappret) och dessutom automat. Skulle faktiskt säljas, men dagen innan annonsen gick ut i tidningen var det orkan i Skåne (november -99) och ett antal takpannor flög som granatsplitter över huven och framrutan. Gick till skroten.
Saab 9000 CD. För att vara en 22- och 24-åring var det här en ganska ny bil. Vi betalade hela 20 000:- för den, och det var enbart för att vi precis skulle få vårt första barn, vilket vi hade anledning att vilja köra runt ganska säkert med. Den här bilen slet vi med hälsan och bytte sedan in den med en mätarställning på över 30 000 mil och sönderrostade dörrar, till fyra vinterdäck, efter mild övertalning av en trött försäljare, då vi köpte vår första Volvo. Antagligen gick Saaben även den till skroten. Åtminstone får vi hoppas att ingen annan fick leva med resterna av dess forna glans.
BMW 320. Min pappas gamla BMW som gärna kokade lite närsom. Kördes mest av sambon, som alltid hade en petflaska till hands och då och då hämtade vatten i diken och bäckar längs Väg 190.
Volvo 850 och 460. Vi köper Volvo, och också villa. Senare hund och studsmatta i trädgården. Hej Svensson. 850:n kördes också till runt 35 000 mil, men blev flis när någon bröt sig in i den i Göteborg och försökte starta den trots startspärr. 460:n hade också startspärr, något jag inte riktigt vet om man kan rekommendera. Åtminstone inte då själva startspärren måste aktiveras med en liten pigg, vilken kan sluta fungera när som helst. Till exempel långt från hem och hus. 460:n gick även den till skroten efter sisådär 30 000 mil.
Övrig bilpark har bestått av: Ford Mondeo (Postbilsgul): såldes som reservdelsbil, Ford Sierra med DOHC-motor och dubbla överliggande kamaxlar: såldes helt sönderrostad enbart p.g.a motorn som gick som en klocka.
Just nu står det två bilar på uppfarten: VW Polo (som jag i kommentarerna berättar om i Karins inlägg här) och Ford Focus C-Max.
Jag har alltså aldrig någonsin sålt en bil, utom i rent skrotfärdigt skick. Meddelar om den dagen kommer, för då kan ni passa på att köpa en Triss-lott. Eventuellt kika efter grisar som flyger.
Om Maria Blohm
Maria Blohm är en teknikintresserad brödnörd, som håller kurser runtom i landet i "Bageriteknik för hemmabagare" (www.bakahemma.com) och har tagit devisen "Flest prylar när man dör vinner" på fullt allvar.
Älskar det, du skriver så bra, visst får det en att minnas bilar man haft…måste nog skriva ner deras minnesruna någon dag…jag minns åtminstone vårt sämsta köp och saknaden av en stor, grön trogen vän =) Tack för underhållande läsning.
Tack för att du läser!
Få se nu. Körkort inte förrän 1993. Första bilen var en vit Renault 5 som min svåger sett ut och som pappa var med och köpte. Årsmodell 80-tal. Den fick genomgå både off road och en krock. Blev toklurad när jag sålde den genom att tro att köparen skulle posta reg.beviset. Fick betala skatt och försäkring flera månader. Den läxan lärde jag mig snabbt.
Bil 2 köpte jag av bekanta till en annan syster – Audi 100, 80-talare den också om jag minns rätt. Bra mycket säkrare än Renaulten men en bensinslukare. Den stannade inte så länge utan byttes mot bil 3, en Hyundai Accent (3-dörrars) som jag älskade (och som samma syster hade sett ut till mig). Accenten blev dock stående under småbarnstiden då det var sambons Suzuki Baleno som kördes och såldes via Blocket till en kille som kom med tåg till Uppsala. (jag postade reg.beviset!).
Balenon blev sedan stående med diverse fel och bil 5 – svärmors Suzuki Swift (00:a)som hon hade misshandlat en del ytligt, men har gått som ett litet spjut fram till det blev hål på avgassystemet. har pendlat hårt med den mina 2*5,5 mil till jobbet. Kört mina små juveler i. Som har varit vår familjebil! När jag för någon månad sedan kollierade med en hare och det for plastbitar och annat från fronten – då satte jakten igång. Jakten på en lite fräsig men mest trygg och praktisk bil (bil 6) och jag hittade den på en bilfirma i Stockholm.
Skötte allt själv den här gången – tittade på bilen, prutade grymt mycket på priset och prackade på dem Swiften. Sedan två veckor tillbaka kör jag en Ford Focus (05:a) och det är faktiskt höjden av lycka.
Visst är Ford Focus bra!
Vi har också varit supernöjda, i flera år nu.
Inte kul med första försäljningen, men lite otur kan man hoppas, de flesta är nog ärligare än så.
Men jag tycker nog det är praxis att säljaren postar regbeviset.
Oj, så många bilar du har haft! Tog körkort när jag var 18 men köpte faktiskt inte min första bil förrän jag var 25 år. Det var en begagnad Volvo S40 årsmodell 2001 som jag fortfarande har kvar. Köpte den av en kompis. Den kommer vi nog ha kvar ända tills den inte startar längre… Så min bilhistoria är väldigt kort!
Jag bor ju på landet, så att skaffa bil direkt när man fick körkort var ju rena drömmen också kändes som ett måste. Så slapp man cykla och åka moppe.
Sen är jag kanske inte riktigt 25 heller, så jag har haft några år på mig…
Jag håller med, det är lika bra att köra dem i botten, de tappar ju ändå i värde så mycket. Volvo brukar ju fixa minst 30 000 mil, så hoppas din S40 också gör det!
Vilket roligt inlägg! Jag har själv hunnit med en hel radda bilar. Köpte min första bil, en Ford Mondeo, när jag flyttade till Uddevalla år 2000. Man var liksom tvungen att kunna åka därifrån. Kanske inte en typisk förstabil för en 23-årig tjej men den fungerade bra utom när den tappade avgassystemet och jag fick laga den med en spännrem. Sålde bilen till en ryss efter att jag flyttade till Göteborg.
Min andra bil var en Peugeot 405 som jag tog över efter morfar när han slutade köra, den slutade sitt liv i en korsning i Kungälv när jag blev påkörd bakifrån när jag stannade vid ett rödljus.
Nästa bil var en saab 900 från 85, automatväxlad lågmilare i toppskick (utom innertaket som ramlade ner på ett karakteristisk saab-manér). Sålde den när jag hade separerat från mitt ex eftersom jag fick så dåligt miljösamvete när jag körde den (den drog 1,2 l/mil). Blev halvt nerringd av medlemmar från saab-900-klubben när jag la ut den på blocket, det var tydligen lite unikt med en så fin 900 som bara hade gått 8000 mil. Sålde den för en tusenlapp mer än jag hade betalt för den!
Efter några år skaffade jag segelbåt och då köpte jag en röd toyota corolla från 2001 för att kunna transportera mig och alla tusen båtsaker till båtplatsen. Den tjänade mig väl tills jag och min nuvarande man ersatte den med en grå, lite nyare likadan bil. Med en bebis på väg så valde vi i höstas att slå till på en sprillans skoda oktavia som vi nu åker runt med hela familjen, säkert och bränslesnålt! Så det var mina hittills 6 bilar. /Hanna
Haha, har du också haft hängande Saab-tak
Kul att höra din bilografi!
Min första bil köpte jag direkt efter jag fått mitt körkort, 1968, 18 år ung. Det var en vit ”Hundkoja” med röd skinnklädsel, kan ha varit en modell från 1966. Betalade kontant 4850 kr. Rätt mycket pengar då.
) Jag älskade den bilen!
Min senaste (förmodligen sista) var en orange Volvo 142 från 1974, som jag köpte för 1000 då den var tio år gammal. Jag hade den själv också i tio år och sålde den för 600 kr till en kille som skulle plocka delar av den. Växellådan hade pajat. Tänkte först skrotat den, men det kändes förfärligt.
Sen blev det aldrig att jag köpte nån ny bil då jag upptäckte att det i min lilla stad, Kalmar, går utmärkt att gå och cykla och sparade bilpengarna till tåg-bussresor till släkten i Stockholm o Göteborg istället.
Mellan första o sista bilarna hade jag ett antal bilar ihop med min nuvarande x-man och andra jag bott med (!).
Anna
Vad härligt det lät med hundkojan med den röda skinnklädseln!
I en stad behövs nog inte en bil på samma sätt, det är vi lantisar som inte klarar oss utan..
Javisst, så är det.
A
Volvon köpte jag förstås för 10 tusen o inget annat.
Vilka fina bilminnen! Me like! Och texten väcker ju onekligen en hel del egna erfarenheter till liv…
Och de erfarenheterna är vi förstås nyfikna på
!
Röd Renault 5:a, bättre begagnad, hämtades hos ”pappas bilhandlare” i Gävle, 1992… flyttade till Stockholm och blev utan bil ett tag… fick tag på Maken, med vit Ford Sierra… 1995, blev sen en röd Ford Mondeo när barnen kom. Mondeon åkte till Värmland och in flyttade 2006 en Opel Zafira NY! Vilken doft! (Lär inte hända igen…). Den bor fortfarande kvar, även om maken börjat surfa och titta på Volvo XC 70. Jag vill nog ha en nyare (begagnad) Zafira, men med lite mer pez i.