Ingen vill ju ha virus. Men vem har lust att läsa till läkare, eller ens apotekare, för att förstå vad som finns i pillerburken? Många av er är kanske som jag, vissa grejer vill man bara ska funka. Visst kan jag googla en hel kväll på ovanliga sjukdomar, men blir jag själv sjuk får gärna doktorn bota mig snabbt och lätt.

Lite samma känns det med viruskydd till datorn. Ingen vill ha en virussmittad dator, man vill gärna ha ett virusskydd som bara funkar utan att man engagerar sig för mycket. Men det ska ju funka bra också.

Jag kom plötligt på att jag testar ett till min PC, från Kaspersky Lab. Jag har alltså glömt bort att jag gör det, vilket faktiskt innebär att virusskyddet sköter sitt jobb utan att märkas speciellt mycket. Ibland poppar det upp en liten ruta som frågar om jag vill söka igenom till exempel en USB-enhet, eller så talar programmet om för mig att det har spärrat en annons som verkar misstänkt. Mer än så är det inte.

Nu vet jag inte om jag har dränkt min dator i virus, som programmet har stoppat, men att överhuvudtaget röra sig på Internet kan ju innebära en hel del risker. Det bästa skyddet är väl naturligtvis att låta bli att klicka på länkar, annonser, ladda ner grejer utan att kolla var de kommer ifrån, kort sagt vara lite källkritisk! Desto bättre det låter, desto värre brukar det vara, är mitt internetmotto.

Men iallafall, jag är otroligt nöjd med programmet, framförallt för att det inte märks. Tidigare virusskydd jag har haft syns mycket mer, några har tagit en hel del CPU, andra poppar upp rutor och har ljud för sig stup i kvarten. Eftersom det här är lite som läkare och mediciner, jag förstår en del av det som står i innehållsförteckningen, men inte allt, så tänker jag inte snurra in mig i HUR programmet funkar. Information som är mer detaljerad, hittar ni här.

Kaspersky har även skydd för till exempel smartphones, vilket är något som iallafall jag har haft lite eftersatt. Nu är jag ju app-paranoid, som jag skrev om tidigare, så risken är kanske liten att någon tar sig in i min mobil. Men vem vet?

På Kasperskys hemsida finns även en liten guide till olika typer av hot, säkerhet och liknande. Man kan kolla vad man egentligen vet om internetsäkerhet, hur säkerhetssmart man är.

Även om många släpar med sig sin dator lite överallt, så har det varit något jag har dragit mig för ganska länge. Jag har ändå så mycket saker i min packning, livsnödvändiga grejer, som degblandare, mjöl och kanske en och annan deg. For the record kan jag meddela att jag på fullt allvar har åkt tåg med deg, och det flera gånger. Om ni ser mig på ett tåg någonstans så kan det mycket väl ligga deg i min väska. Men kom inte fram och prata med mig om det, för jag sitter alltid i tyst avdelning, och då stör vi ju de andra resenärerna.

Iallafall, när man har väskan full med pryttlar lockar det inte vansinnigt mycket att dessutom ta med sig datorn. Men samtidigt har jag insett att med en smartphone så täcker man inte riktigt upp alla behov för att jobba på annan ort. Jag kan svara på mail, googla reda på något eller hitta ett telefonnummer. Mer än så blir det inte, och ibland behöver jag passa på att jobba ikapp lite grejer, på till exempel tåget. Därför är jag på jakt efter en bra arbetsdator, men i mitt fall måste jag kunna spela (framförallt Skyrim) på den också, det känns helt ohållbart annars. Datorn får helst vara en lättviktare, men ha hyfsad prestanda ändå.
Går det, finns det? Har ni förslag så kom gärna med dem! Men jag vill ha en PC, ingen Mac.

Jag testade alldels nyss Acer S3 Ultrabook , och hade goda förhoppningar på att den skulle vara den där ultimata PC:n som jag behöver. Vi har sedan tidigare två Acer, men en av den är en pytteliten (8,9 tum) och mycket gammal historia, och jag har trivts med det märket.

Acer S3 är riktigt snygg, och väldigt lätt, 1,4 kg, vilket gör att den inte direkt tynger ner packningen. Med 4 GB RAM och 6-7 timmars batteritid, kände jag att det kanske kunde vara datorn för mig på resor. Skärmen är 13, 3 tum, vilket är ganska litet, men fortfarande fungerande, tycker jag personligen. Acer själva säger att S3:an ska starta upp snabbt efter viloläge, och det gör den verkligen. Den kändes överhuvudtaget väldigt snabb, och fungerade utmärkt på till exempel en av mina jobbresor till Stockholm.

Minus för mig var det lite för klena grafikkortet. När jag testade att spela Skyrim, så fungerade bakgrunder, de flesta figurer, men min vansinnigt snygga och praktiska alvrustning gick tydligen inte att läsa in, utan istället blev jag iklädd en stor, röd triangel med ett utropstecken på! Inte lika läckert.

Eftersom S3:an är så tunn, vilket är praktiskt, så verkar det bara finnas utrymme för USB-portar på baksidan. Lite meckigt att vända på datorn varje gång man ska plugga in något via USB. S3:an innehar heller inget VGA eller DVI-uttag , vilket kan ställa till besvär om man vill koppla till en extern skärm, eller för våran projektor modell äldre. HDMI-uttag finns däremot.

Jag gillade verkligen Acer S3, men den täckte inte riktigt alla mina behov. Vilket var lite synd, för jag blev lite kär i den som resesällskap, på grund av utseende, vikt och snabbhet.

Prisexempel: 6 290:- på Elgiganten

För mig ligger det inte någon laddning i ordet PRADA, jag är väldigt dålig på att uppskatta designerhusen överlag. Jag köper oftast kläder och prylar efter egen smak och ofta utifrån funktion. Kanske är jag fel person att fråga om man vill ha någon som jublar över samarbetet mellan Prada och LG.

Däremot uppskattar jag när saker fungerar, lätt och enkelt, utan att jag behöver anstränga mig själv. Min gamla telefon är en LG Optimus 2x som har trivts med väldigt bra, väldigt länge. Den var den första telefonen med Dual-Core-processor och jag tyckte den var enormt snabb när jag fick den, så nu var jag nyfiken på om den fortfarande stod sig mot en nyare modell.

Pradan är kantigare i formen och större än min gamla telefon. Den stora skärmen går mestadels i svartvitt, utom symboler som t.ex Google-maps. Stor skärm är härligt men också enormt batterislukande! Att gå någonstans utan laddningssladden i väskan verkade livsfarligt ur kommunkationspunkt. Jag laddade på kafeer, hemma hos folk, en gång på ett PR-event då jag drog ur en av dammsugarna i Siemens monter för att plugga in telefonen. Livet kretsade kring ström och hur jag skulle hitta nästa källa.

Och, då kommer vi till en sådan enkel fördel som att laddningssladden ser ut såhär (Prada till vänster och Optimus till höger):

Med min gamla Optimus, den till höger, är det svårt att få in laddaren i kontakten på X2000-tågen, där den sitter mellan sätena. Ofta får man skjuta fram det ena sätet och bak det andra för att få dit kontakten. I-landsproblem kanske, men det visade sig iallafall vara en stor fördel att Pradas kontakt smidigt gick att plugga in på tåget. Men nu utgår jag från mitt liv, där jag reser ganska mycket med tåg, är man mera hemmavid kanske det här inte spelar någon roll alls.

Rent funktionellt så är Pradan mycket snabb att använda. Gissar att det återigen är Dual-Coresystemet som gör det hela möjligt. Jag tycker fortfarande min Optimus är snabb, men Pradan var ännu, ännu snabbare. Ur användarperspektiv är det en viktig egenskap tycker jag, att det går snabbt att göra anteckningar, ta en snabb bild av något eller hitta en sak man ska visa någon på telefonen.

Baksidan av LG Prada har ett mönster som ska likna Pradas mönster på läderprodukterna, vilket inte spelar så stor roll för mig egentligen, men som gör telefonen snygg och framförallt greppbar. Den glider inte ur handen som släta telefoner kan göra om man inte skaffar någon form av hölje/fodral till dem. Det känns också som en viktig funktion ur användarperspektiv.

I övrigt har telefonen extra ljusstark skärm, som ska fungera bra i starkt solljus, men nu bor vi ju i Sverige förstås. För mig spelade det här inte någon jättestor roll utom de gånger jag gick in i ett nersläckt sovrum och skulle hitta fram till sänglampan utan att välta något på vägen, alternativt slå smalbenet i sängsstommen, då funkade den fint som ficklampa. Kameran är på 8 megapixlar vilket är fullt tillräckligt när man tar mobilbilder i dagsljus, tycker jag personligen. Telefonen är tunn, 8,5 mm , vilket påstås vara en av de tunnaste på marknaden, men hur mycket roll det spelar när själva höjden och bredden på telefonen är 127,5 x69mm vet jag inte riktigt. Den är ju ändå så stor att den inte direkt går ner i fickan, oavsett hur tunn den är.

På SIBA finns den för 4 790:-

Mer information om telefonen hittar du här.

Fråga: Spelar en sådan grej som att ett designerhus som till exempel Prada är med och designar en telefon någon roll för dig när du väljer telefon? Kommentera gärna!

.

Om OBH Nordica Hercules var tung nog att bygga muskler med, så är Moulinex Masterchef Gourmet en lättviktare i sammanhanget. Jag har packat ner maskinen i en papperpåse från valfri livsmedelbutik och promenerat med den i en hand från Vegagatan till Hagagatan i Stockholm( 650 meter, 8 minuter, enligt Google maps). Ingen enastående fysisk bedrift kanske, men jag har provat med andra maskiner i både resväskor och bärkassar, och det brukar ge nackspärr eller trasiga handtag. Nu förstår jag att de flesta människor inte plockar med sig degblandaren på fjällvandringar, men om man har dåligt med bänkutrymme i sitt kök, kan maskinen behövas lyftas in och ur ur ett skåp, och då kan vikten vara ett problem.

Moulinex Masterchef är en av de billigaste degblandarna på marknaden, strax under 2 000:-, och den lätta vikten kan nog förklaras av det. För har man sparat in på något så är det ljudisoleringen av maskinen. Den låter som en mindre skördetröska, och samtal bredvid maskinen fungerar bara om man använder någon form av Dramaten-röst med magstöd.
Själva knådningen är helt ok, den knådar lika bra som maskiner som kostar både 1 och 2000:- mera. Står man bara ut med ljudnivån, så är maskinen helt funktionsduglig.

Som vanligt, går vi igenom Lilla Gummans Degblandarguide:

• Motoreffekten. 900 Watt, vilket är bra jobbat för en så liten och billig maskin. Kan lukta en aning bränt vid långkörning av tyngre degar, men det gör en hel del av marknadens dyrare maskiner också. Hållbarheten vågar jag inte uttala mig om eftersom den bara är testad sporadiskt under ett halvår.
• Degskålen. är på 4 liter, vilket innebär att en deg på 5 dl degvätska funkar fint, men inte en 1-liters. Även mycket små degar, på kanske 2,5 dl degvätska, är svårknådade. De fastnar mest i botten, ett problem som delas av både Kenwwod och OBH Nordicas maskiner.
• Designen. Jag tycker personligen att maskinen är ganska snygg. Dock är den i plast, vilket brukar göra ytan lite repig och ful efter ett tag. Ett minus för alla symbolerna under loggan, för mig drar de ner utseendet.
• Priset. Finns att inhandla på Tretti.se för 1 955:- vilket jag räknar som billigt när det gäller degblandare.

Betyg:

Plus: Billig men ändå väldigt fungerande maskin. Ovanligt snygg design i prisklassen.

Minus: Hög ljudnivå. Knådar små degar dåligt, går inte ner i botten ordentligt, och klarar inte riktigt av 1-litersdegar.

Kanske vill du baka mina tekakor med din degblandare, en storfavorit till ditt afternoon tea? (om du inte dricker afternoon tea så börja på direkten. 15.30 tror jag är den exakta tiden)

Trots att fler och fler verkar skippa fast telefon helt och bara leva sitt liv genom mobilen, så finns vi stensåldersmänniskor kvar, som fortfarande har en telefon som är pluggad i väggen. Jag skojar inte, vi existerar, kanske i hundratusental, ruvar i skuggorna och väntar på att ta över världen med våra pålitliga telefoner som inte plötsligt och utan förvarning tappar täckningen! Ni kommer inte höra oss gå från rum till rum i ett hus på landsbygden och ropa ”Hallå, hör du mig nu?” i en lur. Istället sitter vi lugnt i en soffa och ringer våra viktiga samtal.

Det här är en av de stora anledningarna, iallafall för mig, till att ha fast telefon. På landet kan man nämligen inte riktigt lita på mobilnätet, lite beroende på område och operatör. Det svajjar och bryts och då är det skönt med en telefon som man kan lita på, speciellt vid viktiga samtal.

Hittills har jag haft en trådlös telefon med vanliga knappar. Men nu testade jag under en period något nytt, en telefon med touchskärm!
Telefontillverkaren Gigaset lanserade i oktober världens första hemtelefon med touch screen, som vann designpriset Red dot, och en sådan telefon bodde hemma i mitt hus ett tag. Tillräckligt länge för att jag nog tycker att vi lärde känna varandra ganska bra.
Att vänja sig med touchskärm var ju inga problem, då jag haft det på min mobil länge. Problemet för mina fingrar var att Gigaset SL 910, som modellen heter, även har vanliga knappar för att ringa upp och avsluta samtal. Mina fingrar lyckades inte riktigt koppla om sig mellan touch och knapp i början, men det var inget oöverstigligt problem egentligen.

SL 910 har en hel del funktioner, som till exempel Bluetooth, alarm, mini-USB och trådlöst headset. Men de flesta av de här funktionerna var inget som användes till vardags, iallafall inte i mitt hem. Vi ringde mest vanliga samtal.
Själva säger Gigaset att telefonen har en stor,  användarvänlig pekskärm med snabb och enkel navigering, och jag kan fylla i med ”Så enkel att ett barn kan använda den”. Och då menar jag precis så, mina barn hade nämligen plötsligt en dag lagt in en massa telefonnummer i telefonboken. Utan att behöva den minsta hjälp från mig.

Telefonen har väldigt, väldigt bra batteritid, och det är ett stort plus om man är en familj som bor i hus och där alla kanske inte alltid ställer tillbaka den i laddningstationen. Våra tidigare telefonen laddade ofta ur sig, men Gigaset höll i flera dagar.

Nackdelen för mig, eller egentligen det jag inte riktigt ser fördelen i, är själva touchskärmen. Den gav inga direkta fördelar i mina ögon, men heller inga nackdelar. Telefonen är däremot väldigt snygg delvis just på grund av avsaknaden av knappar!

Pris: 1 390:- på Webhallen

Nu kommer Skoda med sin lilla bil som fyller en lucka i deras katalog. Bilen har döpts till Citigo och det är precis som namnet antyder, en citybil. En liten behändig sak som faktiskt var oerhört rolig att köra. Jag är ju personligen lite allergisk mot små bilar och om jag ska falla ska de ha något extra och den här bilen bjöd på körglädje. Vi utsattes för motorvägar, serpentinvägar, citykärna och en grusväg. Grusvägen var visserligen ett misstag som GPS:en lurade in oss på och som visade sig vara en återvändsgränd mitt i skogen.. Men men!

Bilen föredrog att fajtas inne i stan, trixa omkring på konstiga gator, stanna för galna fotgängare och med deras city safe drive och fem stjärnor i EuroNcap känns den väldig säker.
Men likväl som den ville vara i stan ville den också leka på serpentinvägarna i bergen. Herregud vad den gick bra. Full fart upp eller ner och båda händerna på ratten och sen var det bara att köra, bilen gjorde precis som jag ville och jag kände inte ett uns till osäkerhet varken hos mig eller bilen.

Exteriört
En okej design. Lite fyrkantig men det bygger på att man velat göra den så liten som möjligt på utsidan utan att kompromissa med insidan. Bra sikt och lätt att parkera och hantera. Jag tycker bilen behöver färg och den knallgula vi hade var perfekt. Den färgen fortsätter in i kupén och lastutrymmet.

Interiört
Enkelt. Det ska det vara i denna typ av bilar. Du har din AC och radio.. Punkt. Som tillval kan man få en GPS som då monteras på instrumentbrädan men jag måste dessvärre säga att den var inget att ha. Just GPS:er har jag testat en del och denna var svår att hantera, touchdisplayen var seg och gjorde lite som den själv ville. Stolarna var hårda men okej att sitta i, du reglerar alla inställningar manuellt och de var kanske inte så precisa men också här – ok. Högt i tak, gott om utrymme överlag och det är lite det de trycker på på presskonferensen. Baksätet satte vi oss i och jag kunde sitta precis men jag är också 163 cm. Så det är inget baksäte man åker långt i, men det är inte heller det bilen är till för.
Ljudet var inte bra men det har de inte heller lovat- standard högtalare med en standard radio.
När man såg bilen så trodde man inte att lastutrymmet i bak ens existerade men öppna luckan och förvånas av 250+ liter .
Man har också jobbat med lite detaljer och jag föll för en sidoficka på stolarna i fram, där fanns en vattenflaska och choklad till oss.

Motor
Det finns två alternativ på 60 eller 76 hästar och bensinförbrukningen ska ligga på 0,4l/mil. men det gäller 60 hästarsmodellen och om man väljer till Green Tec som tillval.

Tillval
- Elektronisk sollucka och GPS.
- Tre olika tillvalspaket finns och man kan lacka den med stripes för en sportigare look.
- City Safe Drive kommer vara standard på bilarna i Sverige

Pris
Priser presenteras först åtta veckor innan lansering.
Bilen lanserar i Sverige i September 2012.

En dag i höstas när jag borstade håret framför en spegel, fick jag syn på mina biceps, och undrade var de kom från. Jag hade varit löjligt lat med träningen under hösten så från vad hade de egentligen upstått? Trotsade de alla naturlagar och hängde sig kvar på mina överarmar av egen kraft? Hade de materaliserats ur tomma intet? Men sen kom jag på vad det hela kan ha berott på. Det eviga bärandet på degblandare, och naturligtvis den livsviktiga ingrediensen i all bakning, mjöl. Väger en del, mer än man tror. Borde kanske ha satsat på origami istället, men det är försent nu.

OBH Nordica Hercules kitchen machine är en tung maskin, en av de tyngre (om man ska kategorisera dem, inför uppbyggnaden av ett hemmabagargym) och det kan betyda att det inte är så mycket plast inblandat, vilket bådar gott. Men hur funkade den i skarpt läge med deg då? Det är ju viktigast av allt. Jag tycker den knådar helt ok, även om den inte är någon kung bland degblandarna, påminner i arbetssättet om Kenwood KM616. Tyvärr gnisslar min modell lite underligt vid degkörning, vet inte om den borde smörjas upp (fast det ska väl vara gjort från start?). Det här är ingen supereffektiv maskin, men fungerar absolut och gör sitt jobb.

Vi tar oss igenom Lilla Gummans Degblandarguide igen:

• Motoreffekten. OBH Nordica Hercules kitchen machine har en motor på 1200 watt, vilket smäller högt i degblandarkretsar. Eftersom jag inte har haft den så länge, vet jag inte hur hållbar den är, men generellt brukar högre motorstyrka betyda längre hållbarhet, är min egen personliga erfarenhet.
• Degskålen. Är på 5,5 liter, men utformningen gör att den faktiskt tar en 1-litersdeg. Skålen är smalare och högre, många skålar är bredare och lägre, vilket gör att den slukar mer deg.
• Designen. Jag tycker att det här är en snygg maskin, den får gärna stå på min bänk. Att den är i aluminium och inte metallfärgad plast, gör att den är reptåligare och håller sig snyggare längre (kanske mer en viktig faktor för mig som reser runt med mina degblandare)
• Priset. Rek pris 3 595 SEK, vilket ligger i mellanklassen när det gäller degblandare.

Betyg:

Plus: Stark motor, helgjuten aluminium

Minus: Min maskin gnisslar. Knådar inte degen så väldigt effektivt. Även vispningen är inte så effektiv.

Det här är inte enbart en test av en bil, det är en test av en bil i en livssituation. Jag och min sambo har i flera år kikat på utvecklingen av elbilar. Vi skulle gärna vilja ha en, delvis för försöka bidra till att minska CO2-utsläppet. Bortsett från priset är det en sak som hindrat oss, vi bor på landet. Och när jag säger landet så menar jag inte i en förort. Utan på landet. Med kossor och såna grejer. Visserligen har vi, tycker vi själva, ganska nära till många städer. Cirka 3 mil till Trollhättan och Alingsås, 6-7 mil till Göteborg, Borås, Uddevalla. Jag skulle säga centralt på landet, men ändock, ska man handla något mer än lite mat så är det ungefär 3 mil med något färdmedel som gäller. Och elbilar har den nackdelen att de oftast inte går särskilt långt innan batteriet är tomt.

Kan man vara miljövänlig på landet, en livssituation som nästan alltid kräver bilåkande? (Och säg inte buss för då skrattar jag på mig, att åka kollektivt utanför städer är en upplevelse för sig, som vi kan ta en annan gång)

Vi provar! Jag lånade en i-Miev från Mitsubishi, en elbil som enligt tillverkare kan köras ca 15 mil på en laddning. Härligt, tänkte jag, det kommer man ju nästan fram och tillbaka till Göteborg på. Det måste ju funka.

Dag 1.

Jag hämtar elbilen hos Sture Carlsson Bil i Vänersborg, där jag får bra instruktioner om laddning och bilens funktioner. Fascinationen första gången jag startar en elbil och det bara är helt tyst, är stor, det är en häftig upplevelse, när man förknippar bilar med ljud. Från Vänersborg hem till mig är det drygt fyra mil. Direkt jag kom upp i hastighet på landsväg, försvann tyvärr känslan av den tysta elbilen, däckljud och fartvind hörs väldigt väl och det känns mer eller mindre som att åka i en vanlig bil. Termometern låg på någon minusgrad, därför drog jag på lite värme. Och hux flux kunde jag bara köra 6 mil. Det var jag inte riktigt beredd på. Men jag kom hem välbehållen, och pluggade in bilen i eluttaget i ungefär 1,5 timme. Sedan kom min son hem från skolan, och var i stort behov av en klippning, så vi åkte till ett grannsamhälle, cirka en mils resa, för att frisera honom. Inne i samhället kom elbilskänslan tillbaka, bilen smyger tyst fram på gatorna, och det är ovant och kul!

Dag 2

När barnen kommit hem från skolan bestämmer vi oss för att åka och handla i Alingsås. Elbilen är fullladdad, men påstår att den bara kan gå 9 mil på det. Jag kollar upp om det finns laddningsstolpar i stan, men det gör det tyvärr inte. Lösningen blir att plocka med sig förlängningskabel och satsa på att ladda bilen hos min pappa om så behövs. Vädret är hemskt, det var samma dag som det stormade rejält i Göteborg och man uppmätte orkanbyar vid Vinga. Hos oss regnar det mest och blåser förfärligt. Vilket betyder både fläkt, AC och vindrutetorkare. Vilket snabbt halverar vår uppmätta körtid på bilen. När vi kört runt lite i stan, med väldigt igenimmade rutor, för att inte köra fläkten för mycket, så har vi ungefär 38 kilometer kvar att köra. Hem till oss är det ganska exakt 30 kilometer. Ska vi våga?

Med tanke på att vi kommer vara tvungna att ha fläkt, värme och vindrutetorkare på, blir valet att ladda en stund hos min pappa, medan vi fikar lite. Efter fikastunden har vi ungefär 50 kilometer att köra på. Så vi kör hemåt. Jag drar ner fläkten till lägsta möjliga, kör vindrutetorkarna på intervall, trots att det behövs mera, och stirrar panikslaget på mätaren som anger hur många mil vi har kvar att köra.

Plötsligt slungas jag mentalt tillbaka till tiden när jag var runt 20 år, körde en pippigul Toyota Starlet, och aldrig hade några pengar att tanka för. Då hände det allt som oftast att jag körde bensinmätaren en bra bit under noll, och samma känsla fanns där, ska jag komma fram?

Vi kom hem iallafall! Även om barnen frös i bilen, och jag vred konstant på inställningarna till fläkten som en inbrotttjuv på ett kassaskåp, för att hitta ett läge där jag fick så mycket körtid som möjligt samtidigt som jag såg ut genom rutorna.

Dag 3

Planen för dagen var att åka till Göteborg, där sambon redan befann sig, för att shoppa julklappar. Men dagen innan hade vi svängt av i den korsning där vi skulle köra vidare för att komma till Göteborg, och då hade vi 41 kilometer kvar på mätaren. Avståndet därifrån till Göteborg är 45 kilometer. En inte helt överensstämmande ekvation. Valet blev därför istället att köra några kilometer till ett grannsamhälle med lite bättre bussförbindelser, ställa bilen där och sedan färdas med buss och tåg till Ordvitsarnas Näste.

Inte helt enligt planen, om vi säger så. Det var mycket synd, då jag hade kikat ut laddningsstolpar i centrala Göteborg för laddning, och ville se hur det skulle fungera. Än så länge finns inte snabbladdning i Sverige, något som kanske annars kan vara en stor fördel vid turer till stan, då man inte har 8 timmar på sig att ladda upp batteriet. Eller på längre resor, då man kunde stanna och äta, och samtidigt ladda bilen upp till 80%.

Dag 4

Med fullladdat batteri åker vi enbart till närmaste samhället, men provar olika körstilar, acceleration, vad som drar ner vs. upp körtiden. Om man kör utan fläkt, AC, vindrutetorkare, i rätt temperatur och hela tiden håller sig under Eco-markeringen på instrumentpanelen, då kanske, kanske 15 mil är en sanning. Men en regnig höstdag i Sverige, om man inte vill åka i en iskall bil med igenimmade rutor, då blir det snarare kanske 7 mil kvar att köra på. Jag förstår att det kan räcka om man bor i stan, men för oss på landet finns det ingen möjlighet att ta oss någonstans på den körssträckan, inte om vi tänkt komma hem igen.

Fördelen om man bor i villa på landet, är att man har tillgång till el för laddning väldigt enkelt, bara dra en förlängningskabel. Men då får villan på landet ligga rätt centralt i en stad om man sedan ska kunna åka någonstans.

Slutsats: Om vi bortser från att i-Miev kostar en 363 000:- så faller det för mig på att det är snudd på omöjligt att bo där jag gör OCH köra den här bilen. Iallafall om jag har tänkt att ha någon form av liv, och typ jobb. Det känns jättetråkigt, och jag hoppas utvecklingen går snabbt framåt.

PS. Jag fick höra av min granne om vissa betänkligheter kring Litium och dess brytning, framförallt i Sydamerika, men jag vill inte uttala mig utan att vara mer påläst i ämnet. Dock måste allting vägas mot oljeindustrin och utsläpp av CO2 och vad som evenuellt kan förbättras in framtiden när det gäller batterierna.

Snart kommer den.. Jag lovar, snart. Vintern måste komma snart. Det måste bli kallt och snö annars vet jag inte var jag tar vägen. Men alldeles oavsett om snön kommer eller ej så kan det vara lite småkyligt och vi vill ha vantarna på oss när vi vistas utomhus. Återigen står vi inför dilemmat: Ta av vantarna, svara i telefon och frysa eller låta det ringa och behålla händerna varma!

Men marknaden för så kallade smartphonevantar har formligen exploderat och jag ville testa mig igenom ett antal modeller för att se om de funkar och vilka som i så fall är bäst.

På botten kom de där plastbitarna från Iphonebutiken.se. Dessa ”plastduttar” (heter egentligen Quirky Digits) fäster man på sina egna vantar/handskar och ska då kunna använda skärmen på telefonen. Men det var inte det lättaste kan jag säga. Det var otroligt jobbigt att få kontakt med telefonen och dessutom gick dessa duttar av lätt så jag sumpade några. Inte värt pengarna.

I mellanskiktet hamnar vantarna från Teknikmagasinet, Kjell & Co samt Roligaprylar.se. En vanlig stickad vante, grovstickad, där vissa fingertoppar ska fungerar att använda på skärmen. Vantarna är hala så det är svårt att greppa telefonen, vantarna är alltid för stora oavsett vem som provade dem, och vi hade lite olika storlekar att leka med. För mig som har väldigt små händer var det ett bekymmer att använda dem då den delen av fingertoppen som funkar var ovanför fingertoppen på min hand. Vantarna i sig var inte heller särskilt varma och kräver en annan vante över när det blir kallare. Men okej, de duger för att kanske kunna svara i telefon med att skicka ett sms eller mail blir svårt.

Vinnaren i klassen är utan tvekan vantarna från Coolstuff.se. De är helt enastående och jag fick de lite senare än dem andra så när jag hade börjat ge upp hoppet om ett par bra vantar så blev jag genast omvänd. Vantarna är väldigt finstickade och fodrade lite tunt vilket gör att det inte blåser igenom. På insidan av handen sitter det massor med små gummiploppar så telefon ligger tryggt kvar i handen. HELA vanten är sydd med ledande tråd vilket gör att alla fingertoppar funkar på skärmen även om de är för stora, vilket dessa inte var. Jag testade ett par i S och min sambo ett par i M och de satt superbra på båda. Vantarna rekommenderas å det varmaste om du vill ha ett par som faktiskt funkar. JULKLAPPSTIPS