Mitt hjärta smälter en smula när jag läser om den 80-årige man som har ringt sin frus mobilnummer varje dag sedan hennes bortgång 2005, bara för att få höra hennes röst. Kärlek! Vid en systemuppgradering nyligen så lyckades dock telefonbolaget radera hennes voicemail. Charles Whiting blev förstås förtvivlad.

Men Verizon fann på råd, de har alla meddelanden arkiverade nämligen. Så de förde över Catherine Whitings röst in i det nya systemet och nu kan hennes make fortsätta att ringa hennes voicemail varje dag.

Jag vet hur det är. Jag sparar på det mesta. Jag har sålunda alla mail som någonsin skickats mellan mig och min före detta sparade på en CD-skiva – 2976 mail skickades mellan oss under vårt fem år långa förhållande. Ganska lite kan jag tycka såhär i efterhand.

Och i början av mitt nya förhållande förde jag plikttroget över alla sms från mobilen till datorn så att jag kunde titta på dem i efterhand och analysera vad fan det var han sa för något egentligen. Det slutade jag tyvärr med efter ett tag, saker som ”kan du handla på väg hem?” kräver inte så mycket obsessande och tolkande direkt. Men det hade såklart varit väldigt roligt att se hur många sms som har passerat mellan oss.

Och jag hoppas att, om jag dör före min make, han också ringer mitt mobilnummer varje dag bara för att få höra mig pipa fram ”Du har kommit till Johanna på Presskom. Jag kan tyvärr inte ta ditt samtal men om du lämnar namn och nummer så lovar jag att ringa tillbaka till dig så snart jag kan”.

Vägverket föreslår att man ska förbjuda prat i ”handhållen” mobil i bilen. Komiskt att säga handhållen. Vad finns det för fler sätt att hålla en mobil på?

Mindre komiskt att alla handsfreelurar är så ruskigt obekväma och gör ont! Precis som datormusar är gjorda för stora händer, verkar hörlurar vara gjorda för stora öron. Jag har testat de flesta! Men jag ringer och kollar igen.

-Ja, det är Åsa på Elgiganten.

(Jag) – Har ni handsfree för mindre öron? Jag får så ont i öronen av dom som man får med telefonerna och dessutom ramlar de bara ur.

(Åsa) – Jag vet, jag har lika dant. Jag får svinont så fort jag sätter in dom i öronen. Men vi har bara normalsize tyvärr.

(Jag) – Normalsize, du menar för stora öron?

(Åsa) – Ja, precis normalöron. Jag har inte hittat några som funkar för mig heller och jag jobbar ju med telefoner hela dagarna. Alltså, inte för att jag har onormalt stora öron men..

(Jag) – Jamen jag hajjar. Tack då.

Tänk vad företag skulle tjäna stålars om de började anpassa tekniken mer efter människan. Det vill säga, skapade användarvänliga produkter för både stora och små händer, öron, huvuden, stjärtar eller vad det nu kan vara. De flesta små stapplande försöken att anpassa teknik för tjejer är att färga telefonerna rosa. Hjälper föga mot smärta i örat. Och det gör oss inte säkrare bilförare heller för den delen.

Hej då fina fina mobil.

Du var visserligen en billig liten sak, men skalet var dyrt. Ja, till och med dyrare än du. Sen år 2000 har du förgyllt min vardag, mina kvällar och mina nätter. Jag aldrig känt mig ensam med dig.

När du slutade fungera skaffade jag andra. Jag vet, det gör ont, men du har alltid haft ett speciell plats i mitt hjärta och på mitt nattduksbord. Men nu låter jag dig gå. Jag kommer alltid att minnas dig!

(Från och med i morgon kan man lämna in sin gamla mobil till återvinning hos Phonehouse butikerna. Projektet är ett samarbete med Mobilkomposten och mobiler ifrån alla tillverkare accepteras, mobilen behöver inte fungera och behöver inte vara komplett med tillbehör. Även separata tillbehör som laddare återvinns. De delar som går att återvinna ger inkomster till projektet. Överskottet går oavkortat till organisationen Plans arbete, med att hjälpa barn i länder som har drabbats hårt av klimatförändringar.)

Jaha, nu får också invånarna på Kuba äga en mobiltelefon, äntligen! Grattis grattis.

Själv börjar jag undra om inte min mobbe fick sig en liten snyting häromsistens ändå, den strular en hel del när man ska skicka sms. Eller så var det bara den dåliga täckningen hemma hos min kompis i lördags kväll.

I samband med att jag skrev om den där lilla facebookbadgen häromdagen råkade jag snubbla in i först FindMe som är en applikation du kan lägga till som gör att din status automatiskt uppdateras beroende på var du befinner dig. Lösningen är inte GPS-baserad utan bygger på mobilmaster som berättar var någonstans du befinner dig och sedan uppdaterar din status automatiskt på facebook. Väldigt bra om man snabbt vill mötas upp med någon som helt plötsligt befinner sig i ens närhet, väldigt mycket mindre bra om man ibland befinner sig på gator där man inte borde befinna sig. Fast då ska man tydligen enligt uppgift kunna ”Go Dark”. Kommer man bara ihåg det så är väl allt väl.

Sedan hamnade jag via en FindMe-diskussion på tuurf.com. Såhär berättar gänget bakom Tuurf själva om sin tjänst:

Tuurf är en positioneringstjänst som gör det möjligt att se var dina vänner är, ta del av deras favoritplatser och roliga händelser. Du kommer också kunna dela med dig av dina shoppingrutter, fotografier, intressen, och ditt humör – var du än är.

Tuurf är både en mobil applikation och en webbplats. Om du tuurfar en plats innebär det att du kopplar en bild, kommentar eller ett meddelande till en viss GPS-position. Den som passerar platsen kan se din tuurf, men den kan också visas för vännerna i ditt nätverk i mobilen och på webben.

Själv är jag oroat road av den här typen av tjänster. Det är visserligen kul men också väldigt lätt att det blir fel.

Från och med måndags den 17 mars har DesignTorget infört något som de kallar designrabatt där man kan fynda bland ”morgondagens klassiker”.

Några utvalda saker har under en treveckorsperiod lägre pris. Först ut är bland annat sladdvindan *cordctrl (oklart hur man uttalar.) Det är en mini sladdvinda för hörlurstrassel, poddsladdstrassel och annat minitrassel som kan förekomma i en handväska nära dig.

Igår var jag och såg Henrik Shyfferts föreställning The -90′s på Rival i Stockholm. Oj det var så himla nostalgiskt! Och roligt och ledsamt på ett härligt sätt.

90-talet för mig är så väldigt mycket internet. När man började surfa på nätet trots att inte många hade hemsidor. Och att de flesta som ändå var ute på nätet sågs på Fredagsexpressens chat. Och att varje sida som man trots allt hittade tog typ 7 minuter att ladda hem.

Och så minns jag min första alldeles egna mobil (hade bara haft jobbmobbar tidigare). Det är precis 10 år sen jag köpte den! Nokia 6110 som kom 1998! Med vibrator (som satt i ett specialbetteri som man kunde köpa till) och snake (som man kunde spela med en kompis via nått infrarött vad det nu kallades) och kalender. Det var sååå high tech!

Jag funderar på om jag skulle plocka fram den igen. Cool att ta upp den när det ringer på kundmöte. Låt oss starta en retrotrend! Någon som hänger på?

Förresten, är det bara jag och min kollega Tove som älskar det faktum att H&M skickar sms som ger 20% i deras butiker, bara sådär, en helt vanlig dag? Det slår ju vilket kärleks-sms som helst, varje sekund i veckan.

Idag lanserar Sony Ericsson sin nya mobil T303. Mobilen presenteras som en smart men billig designertelefon. Den är snygg OCH har innehåll (revolutionerande).

Tanken är att telefonen ska fungera lika bra som en ”dagkompanion som att den ska gå att flasha med på en utekväll.” enligt deras pressmeddelande.

Då frågar man ju sig, när flashade du din mobbe på krogen senast? Och varför då i så fall? Finns det dom som har en mobil på dagen och sen byter till en cooling för att kunna visa upp på utekvällen? Sony Ericsson vet något som inte jag vet.

T303 är en slidetelefon med en 1,3-megapixelkamera. Den har 8 MB inbyggt minne, bluetooth och en 1,8 tums tft-skärm . Det är ingen musikmobil men den har fm radio.

Men det är liten, liten, verkligen mini. Bara 83×47×14.7 mm. Kanske så liten att om du verkligen flashar den på krogen kommer dina kompisar inte se den alls. Speciellt inte efter några drinkar.