Umgås med spel

Av Maria Blohm | Publicerat 17 januari, 2013

Folk brukar säga att vi svenskar är så tråkiga och osociala, inte stannar och pratar med varandra på gatan, inte sitter i parker och spelar schack. Ibland när jag går uppför Avenyn i Göteborg en höstdag då det regnar horisontellt och är 3 plusgrader, tänker jag på det där. Vem vill stanna och småprata lite då? Jag vill ju bara komma inomhus! Vintern är den tid då vi i norr går lite i ide. Visst kan man vintersporta, men förr eller senare har man frusit tårna av sig och vill in i värmen. Vintern är spelens tid, tycker jag. I min familj spelar vi gärna vanliga analoga sällskapsspel, men vi umgås med digitala hjälpmedel också.

Tidigare har jag skrivit om att spela tillsammans med då gällde det att vuxna borde spela mer med sina barn. Nu vill jag prata mer om spelande som umgänge i allmänhet.

Under jul- och nyårshelgerna spelades bland annat Super Mario Bros U här hemma. Fyra personer körde varsin figur, och en använde sig av gamepaden som finns till nya Wii U, som gör att man kan sätta ut block att hoppa på. Rena räddningsaktionen emellanåt, när de övriga spelarna inte riktigt får till hoppen mellan stupen. Kul samarbetsspel som verkligen engagerar!

Sedan spelade jag och min systers sambo samarbetsläget i Portal 2. Portal 2 är ett av de bästa spelen jag vet, så otroligt roligt, snyggt och genomtänkt. Dessutom riktigt klurigt emellanåt. I samarbetsläget är man inte huvudpersonen Caroline, utan två robotar som löser olika problembanor tillsammans. Det här fungerar ju även om man inte sitter i samma soffa som vi gjorde. Riktigt kul!

Minecraft är ju verkligen ett spel där man kan samarbeta. Båda mina barn bygger världar tillsammans med sina kompisar. Jag har fått kika på fantastiska hotell, restauranger, parker och bostadshus i städer som de bygger. Ett av de mest kreativa spelen som finns idag!

Sedan kan man ju helt enkelt bara sitta med när någon spelar, och assistera. Portal 1 spelade jag tillsammans med barnen, såtillvida att jag spelade och de hjälpte mig att försöka komma på lösningarna på de olika banorna.

 

Vad spelar ni tillssammans?

 

Super Mario Bros U

Av Maria Blohm | Publicerat 20 december, 2012

Nästan alltid när man testar spel som barn antagligen skulle gilla, eller till och med spel som riktar sig till barn, så är det vuxna som testar och recenserar. Kanske minns de här vuxna hur det var att vara barn, men ett barn lär ju lättare kunna se det ur just ett barn synvinkel. Därför låter jag idag min son, Felix (som fyller 11 år om några veckor), ge sin åsikt om Super Mario Bros U, ett spel till nya Wii U. Felix har precis startat sin egen blogg, där han ska testa och recensera spel för barn. En blogg av barn- för barn. Kika gärna in hos honom!

Här kommer hans recension:

Jag tycker att Super Mario Bros.U är ett ganska svårt men ändå kul spel. Det liknar de andra Super Mario spelen som jag har spelat. Man är den lille rörmokaren Mario som ska döda Bawser och rädda prinssesan persika (Peach på engelska). I Super Mario Bros U kan man också vara en gul eller blå Toad, och Marios bror Luidi. Man möter skepp i spelet där bossarna bor, för att komma till skeppen ska man klara ett slott, och sen hitta en kanon och skjuta sig dit.

Det finns ett nytt itemspelet. Det är ett ekollon som gör att man blir en flygekorre, och kan glidflyga över fienden och hinder.

För att göra spelet lättare kan man använda Wii U Gamepad, där man kan sätta ut små block som man kan hoppa på. När man har hoppat på blocket så får man tre mynt och blocket krymper och försvinner. Kör man med vanlig Wiikontroll så kan man fortfarande använda gamepaden för att sätta ut block och putta bort fienden, men inte spela. Om man spelar flera så kan en sitta med gamepaden och hjälpa till och dom andra springa igenom banan.

 

Spelet får 4 Happys av 5

 

 

 

 

 

Lilla Gumman tränar till Jedi-riddare

Av Maria Blohm | Publicerat 31 maj, 2012

Ni vet när man fastnar i ett spel och spelar bort en 3-4 timmar i ett svep? Det kommer antagligen inte hända om du spelar Kinect Star Wars, om du inte är fullfjädrad elitgymnast.

Genom Kinect styrs allting med kroppen, och spelar man två spelare tillsammans, så hamnar man strax i ett tillstånd av kämparanda, där man anstränger sig till det yttersta för att komma vidare. Då blir det fullt ös och full fokus. Och som sagt, svettigt värre.
(Iallafall hemma hos mig, när jag sedan har kikat på olika gameplays på Youtube, så ser jag att ingen annan verkar hoppa och tok-fäktas som vi gjorde.)

När jag startade upp var Xboxen iställd på svenska, vilket gör att spelet också är det. Du kan inte ändra det i menyerna på spelet, utan måste ordna det i Xboxens inställningar. Om man har filmerna som referens blir det en lite underlig brytning, men samtidigt undrade jag nyfiket om man skulle möta allas vår käre Darth längre fram, och hur han då låter på svenska.

- Jag är din pappa.  (astmatisk andning)

Iallafall, man möts och guidas till att börja med av C-3PO i ett digitalt bibliotek och kan välja mellan till exempel Jedi-öde, Rancor Förödelse eller Ödesdueller. Jedi-Ödet startar med att du är en Padawan som tränas för att bli Jediriddare. Du får lära dig att hantera både lasersvärdet och kraften. Sedan tas man vidare, möter fiender och färdas på diverse fordon . Det är den absolut svettigaste delen av spelet, iallafall efter att vi upptäckte att man slog ut fienden på ett litet kick om man bara hoppar fram och tillbaka över dem hela tiden medan man fäktas. Det är möjligt att inte spelutvecklarna tänkte sig så mycket hoppande, men det var så vi spelade. Och då blev man trött.

Rancor Förödelse är en ganska kul del, om man gillar att smasha grejer. Man drar fram över städer och kastar grejer omkring sig, som en snedfull fotbollshuligan. Väcker stor förtjusning hos yngre spelare än mig själv, även om jag också tyckte det var rätt kul.

Nu ska jag inte gå igenom exakt varje steg i spelet utan försöka sammanfatta det. Jag tycker att det här är ett spel som gör något nytt med action, man blir mer delaktig i det som händer, rent fysiskt. Själva Kinectstyrningen är som vanligt lite varierande, ibland tappas rörelser bort och det finns egentligen inte mycket till finmotorik i fäktandet. Det är inte heller ett spel man orkar spela särskilt länge, på gott och ont. Oroliga föräldrar, som inte tycker barnen ska spela så mycket, kan känna sig rätt lugna med det här spelet. Efter en halvtimme är man helt slut och vill bara gå och duscha, och har dessutom samarbetat sig igenom en hel del.

Men om man har lust att låsa in sig en regnig söndag och spela bort ett par timmar, då finns det nog andra spel som passar bättre. Det här är action på riktigt, och jag gillade det!

 

Köp för 399:- på t.ex CDON

Godis för spelnördar

Av Maria Blohm | Publicerat 29 mars, 2012

 

Det här köpte mina barn under en helg i Malmö. När godiset är slut kan man ju ha andra små saker i förpackningarna. Wii-kontrollen är riktigt verklighetstrogen, bara i miniatyr!

Svampar och lådan från Coolstuff.

Wii-kontrollen från Lagerhaus.

 

 

Lilla Gumman danstränar med Dance Central 2 och My Fitness Coach

Av Maria Blohm | Publicerat 1 mars, 2012

Om ni skulle se mig skaka rumpa på ett dansgolv någonstans, så finns det iallafall en sak ni kan vara helt säkra på; det finns ett par promille under feststassen. Magnus Ugglas gamla slagdänga ”Dansar aldrig nykter” är ganska klockren på mig, kan man säga. Vilket gör att jag aldrig provat t.ex Zumba. Jag vet i och för sig inte om det kanske är ok att komma salongsberusad till träningspasset, men jag har antagit att det inte är det, och istället hållt mig till styrketräning och andra sporter som passar oss utan koordinationsförmåga.

Men, nu har jag faktiskt testat. Hemma, med fördragna gardiner. Jag provade ett spel till Wii och ett till Xbox Kinect, dels för att se hur skillnaden mellan konsolerna är, och dels för att testa två typer av dansträningsspel. Och, jag måste erkänna; det var väldigt mycket roligare än jag trodde!

Först testade jag My Fitness Coach: Dance Workout, för Wii. Spelet innehåller även annan träning, en rad småspel, som att hugga sönder bambustavar med svärd eller göra karateslag mot träskivor. De här småspelen var ganska tråkiga och kändes lite onödiga i sammanhanget.
Själva dansträningen var mer välarbetad och med fler valmöjligheter. Man kan t.ex träna någon form av dans-boxning.  Men, för en person som är ovan att dansa (iallfall nykter) så var det en aning svårt. Instruktören går igenom, i mina ögon, alldeles för kort hur man ska göra innan allvaret drar igång. Det här är ett spel man nog måste öva på, lära sig genom att nöta in stegen.
Danserna är mycket åt latinohållet, och om man tar en Wii-kontroll i varje hand, så fungerar spelet riktigt bra. Dock kan man fuska lite, ”råkar” man skaka kontrollen registreras det som ett dansmove och man får bättre resultat.

Pris: 197:- på CDOn

Dance Central 2 var ett enklare spel, rent tekniskt sätt, som man kunde välja svårighetsnivå på. Här är det bara dans, till olika typer av musik, men mera street än latino. Man kan vara två spelare, och har ett ganska stort urval av låtar att dansa till.
Om man väljer en ganska lätt nivå (om man är en dansar-aldrig-nykter-person), så blir det riktigt roligt, och man tänker inte alls på att man tränar samtidigt. Kinect har ju fördelen att man inte behöver kontroller i händerna, men nackdelen att den tappar bort spelare ibland. Spelet är lite opraktiskt upplagt, rubrikerna för varje val är ganska små och det är lätt att halka fel när man ska välja. man får mycket koncentrerat och sakta röra handen när man väljer.

Pris: 389:- på ElGiganten

Som ni ser är det ganska stor prisskillnad på spelen. Dance Central är fullt med effekter, man kan göra klädval, man filmas och fotas under tiden man dansar, och spelet är väldigt snyggt. My Fitness har ett klassiskt Wii-utseende (inte som det i t.ex Wii Sports, utan det som är i träningsspelen), karaktärerna och bakgrunderna är ganska enkla, och det finns inga klädval t.ex.  Dance Central är roligare, för att det är enklare, men My Fitness ger nog mer i både träning och koordination.