Efter mellandagsrean så råkade det, på ren impuls, flytta in en tjej i mitt vardagsrum, som påstår att hon är personlig tränare och ska fixa min kondition och styrka på 6 veckor. Hon har trevlig röst och peppar mig hela tiden. Hon teleporterar mig till ett ställe där man kan jogga i sanden i shorts och vindsurfa, där hon tvingar mig att springa, hoppa och svettas.

Jag köpte EA Sports Active på rea, den gamla varianten (det har ju kommit en 2:a också), för att mjukstarta mitt utlovade träningsår. Jag tränar med hjälp av Nintendo Wii, hemma i mitt eget vardagsrum, vilket jag tycker är rätt praktiskt. Det går snabbt och lätt att träna en halvtimme, eller timme, utan resan till gymmet.

Jag startade med 6-veckorsutmaningen, där man ska få varierad träning, anpassad för en själv (fast det tror jag hon säger till alla, den där tjejen). Bortsett från uppvärmningen och avslutningen, som är exakt likadana och jag nog kan göra i sömnen nu, så är träningen ganska omväxlande. Dock höjs inte ribban tillräckligt, tycker jag, den första veckan fick jag träningsvärk, men efter två veckor kände jag inte av träningen och fick börja att lägga till en del extra övningar efteråt. Vilket är helt ok, men jag hade önskat lite hårdare träning.
Man kan välja kortare och längre pass utöver den löpande träningen, och träning speciellt för en viss grupp av muskler. Men träningen för en muskelgrupp är ganska tråkig, då samma rörelser kommer igen hela tiden. Och då går en del av idé förlorad för mig, eftersom jag anser att ett träningsspel ska göra träningen roligare.

Jag blir mer motiverad att träna, spelet gör att jag inte tänker på träningen lika mycket och jag kan inte heller smita undan, då varje repetition ska registreras innan jag får gå vidare. Jag gillar normalt känsligheten i Wii-kontrollerna men i det här spelet gav de upphov till ganska mycket frustration. Det glappas nämligen en del mellan sändare och mottagare, och speciellt liggande övningar kan vara svårregistrerade, även snabba hopp fångas inte alltid upp. Ibland kändes det som jag svettades mer av irritation över kontrollerna, än av själv träningen.

Plus: Det blev roligare att träna!

Minus: Wii-kontrollerna fångar inte upp allting jag gör, vilket är frustrerande.

Pris: 199:- på Ginza

Jag har tidigare propagerat för att vi vuxna ska spela tillsammans med våra barn. Och bland annat Wii är bra på att ge oss möjligheten att göra det.  Jag och barnen har spelat Wii Play Motion, tillsammans med den röda Motion Controllern. Till vanliga kontroller finns det MotionPlus som kan kopplas på i nunchuck uttaget för att göra din kontroll ännu känsligare för rörelser. Det finns en del spel som kräver MotionPlus och de som bara stöder det om du har det.

Om du gillade gamla hederliga Wii Sports, så är det här ungefär samma sak, fast med nya spel. De små Mii-figurerna är de man föreställer och spelen är enkla och roliga. Favoriterna härhemma är åka rullskridskor med paraply, kasta smörgås, postitionera Mii-figuerna genom hål i väggen och fånga glass i strut.

Pris: ca 599:- (Discshop)

”Come on, Frost” kommer ni inte att få höra om ni kollar på klippet med de tio första minuterna av Call of Duty Modern Warfare 3. Hade ni däremot suttit med under mina tio minuter med spelet, så hade ni fått höra det åtskilliga gånger. När jag spelade kände jag mig som den lite tröga killen som ingen egentligen ville ha med sig, men stackars ”Sandman” fick dras med hela tiden. Fingrarna var ringrostiga, jag var inte helt med på vad jag skulle göra och när, och jag halkade efter. Därav det eviga ropande på ”Frost”. Jag gissar att killarna i spelet fick dra sticka om vem som skulle släpa på mig, och alla frågade sig varför jag skulle med, för jag var nog mest ivägen.

Nu är visserligen fingrarna rappare, men krigsspel med så sjukt högt tempo som MWF3 är inte riktigt min grej känner jag. Det händer för mycket, för fort, och jag är ganska låst och styrd till vad jag ska göra, och när. Och kanske är det bara min känsla, men krigsscener som känns så realistiska, känns också lite för obehagligt nära verkligheten, och det funkar inte riktigt för mig. Ge mig lite fantasykrig som jag kan distansiera mig till, var vad jag kände. Gärna med lite lugnare tempo. Sa tanten.

Men spelet är naturligtvis snyggt, och gillar man actionspäckade krigsspel och inte är lika mycket tant,  så är man rätt ute.

Jag lovade ju att inte lova något inför 2012, men jag tror ändå inte jag är helt ensam om att ha någon slags idé om att jag ska bli en sundare och friskare människa, typ? Kanske inte riktigt lika mycket pannkaksfrossa, kanske inte lika mycket av att dra sig för att gå skogspromenader med hunden för att det regnar, kanske till och med ett och annat gymbesök under 2012. För en gång i tiden var jag faktiskt en mycket stark och vältränad människa. På den tiden jag fick betalt för det, istället för att betala för det (det kallas för hästskötare). Och jag ska villigt erkänna att det finns en hyfsat stark längtan inom mig efter de där starka benen och armarna, som kunde rulla runt på 300-kilos balar med halm utan att blinka (när kommer spel som; ”Horsetrainer Active” eller ”The Ultimate Stableman” där man ska mocka 20 boxar på kortast tid?). Jag ska bara motivera den bekväma delen av mig själv att komma igång.

Fast, det är ju faktiskt till och med så att man inte behöver lämna hemmet, eller ens vardagsrummet, för att träna. Tekniken kan ta oss till träningen så snabbt att bara teleportering till gymmet hade gått fortare. Och teleportering är, som vi alla vet, ännu inte tillgängligt (även om jag efter att ha spelat Portal 2, har svårt att åtminstone inte i tanken skjuta en portal längst upp i en trappa för att slippa gå upp). Men alternativet, att träna hemma med hjälp av ett spel, finns i närmsta spelbutik, eller bara några musklick i en nätbutik bort.

Under vintern och våren tänkte jag testa lite olika typer av träningsspel, och det finns en del som jag är nyfiken på:

EA Sports Active

Your Shape

UFC Personal Trainer

Kanske beror det på hur man fungerar och vad man motiveras av, men av det lilla jag testat av träningsspel så tycker jag att det är både roligt och träningsmotiverande. Jag tycker det är svårare att smita undan de där sista repetitionerna med ett spel, och det är underhållande, så att man inte tänker så mycket på att man tränar.

Sen är det frågan om vilken konsol som fungerar bäst. De flesta spelen till Wii kräver kontroll, nunchuck och platta. Är kanske XBox360 Kinect bättre? Eller Playstation Move?

Egentligen var det här en av barnens julklappar, men jag misstänker starkt att det är vi som ska kallas vuxna i den här familjen som kommer spela Portal 2 allra mest. Det är ett lagom klurigt spel som utmanar hjärnan perfekt, dessutom i ens eget tempo (även om tävlingsinstinkten snabbt vaknar och man vill lösa allting så snabbt som möjligt). Spelande utlöser ju signalsubstansen Dopamin, en del av belöningssystemet i hjärnan, och jag skulle tro att Portal 2 ger ganska mycket av den varan, iallafall får jag världens kick varje gång jag löser ett rums så kallade pussel!

Spelet startar med att ens spelpersonlighet ”Chell”  vaknar upp i ett rum på en förfallen testanläggning, och med hjälp av en AI (”Wheatley”) hamnar man sedan i en mängd gamla testrum, där man löser olika kombinationer av ”pussel” för att ta sig ut. Det här är inget actionspäckat spel, men väldigt hjärnskruvande och roligt. Man får verkligen tänka om och tänka till för att klara av vissa rum!

Pris: 248:- (för PC) på Spelbutiken

Jag gick på mellanstadiet när ”alla” i klassen hade ett Game&Watch, ni vet de där små spelkonsolerna som man kunde ta med sig överallt. Jag spelade Donkey Kong Jr, vad spelade ni?

Idag har 80-talet förenats med 2000-talet, i  Nintendo 3DS, en spelkonsol med 3D-funktion (vilket man kan gissa sig till av namnet). Jag var väldigt nyfiken på om det verkligen blir 3D-effekt, och det blir det. Dock måste man titta rakt på skärmen, så de som sitter bredvid fattar ingenting. Eller, om man råkar vrida konsolen lite i sin speliver, så tappar man totalt fokus. Jag har slarvat bort en del liv på det. Sedan kan det vara lite ansträngande för ögonen med 3D, men då går det enkelt att ställa om till vanlig 2D.

Super Mario var ett spel jag inte såg eller spelade annat än hos kompisar, då vi inte hade Nintendo utan en Atari. Men jag minns det väl. Det är något speciellt med 80-talets mest kände rörmokare, Mario från Mushroom World, och hans spel. Det är enkelt, men ändå svårt, simpelt, men ändå avancerat. Kul, helt enkelt. Och nu kan man spela det i 3D också, i Super Mario 3DLand

Spelet är kul, och faktiskt bitvis rätt så svårt. Jag och barnen har skickat spelet mellan oss för att hjälpas åt. Banorna är i typisk Mario-stil ganska korta, och det gömmer sig guldmynt, svampar och andra skatter lite här och var på banan. Har man spelat Super Mario på 80-talet blir det en riktig nostalgitripp, även med ljudet och musiken. Jag har testat några andra 3DS-spel, och Super Mario 3DLand är än så länge det roligaste. Dock spelar jag det allt som oftast i 2D , eftersom jag lätt vickar konsolen och då tappar bort mig, och även för att ögonen klagar efter en stund.

Pris: ca 339-539:- (Dustin-Ellos)

 Just nu är jag en orchkvinna som vandrar omkring med en stridsyxa i Skyrim, som är den nordligaste provinsen i Tamriel. Och jag är hopplöst förälskad och förlorad, jag är i sjunde spelhimlen.

Anledningen är  Bethesdas spel ”The Elder Scrolls V: Skyrim” (Ni måste se trailern!) som nog inte bara fångat mig utan tusentals andra spelare världen över. Jag är inte tillräcklig spelnörd för att ha spelat de tidigare fyra spelen, och det kanske har varit tur det. Just nu längtar jag nämligen konstant efter att få spela.

Spelet är annorlunda på en rad olika sätt, men speciellt är att man kan vandra fritt överallt i spelvärlden. Jag har kört igång tre spelkaraktärer på samma gång, och de har alla tagit olika rutter och gjort olika val, vilket också gör att de utvecklas olika. Världen överraskar mig hela tiden, och just nu känns den ofantligt stor. Jag trivs med ett spel som inte konstant är actionfyllt eller fullt med fighter, utan bjuder på vacker natur, rävar som springer över vägen, byar och helt vanliga människor. Också. Förutom när jag jagas av jättar, vargar, banditer och jättespindlar. Skyrim är en skön mix av lugn och action, och jag tycker det är helt fantastiskt.

Det var länge sedan som jag var så fast i ett spel, jag är ganska svårflörtad och faller inte hur lätt som helst. Men nu är det kärlek. Och då ska vi minnas att jag bara spelat i 5-6 timmar ännu, och spelet är mycket, mycket större än den lilla munsbit jag fått.

 Pris: ca 449:- för PC

iPad+retrospel+iCade = Kärlek!

Vi som är över 30 minns datorspelen som var i svart/vitt och oftast handlade om att äta små vita prickar fort eller bolla en vit boll med plattor fram och tillbaka (pingis). Sen kom det in färg och man spelade Donkey Kong och hoppad över tunnor och man spelade Street fighter med en helt makalös grafik.

Spelnördar älskar att vältra sig i retrospel och fler och fler av dem finns att få tag på till olika konsoller som tex till iPaden. Köp då till den här iCade och du kan spela med stora fysiska knappar och en joystick.

iPaden och iCaden kopplas ihop via blåtand och iPaden ställs antingen liggande eller stående i iCaden sen är det bara att spela loss.

Man kan bara spela spel som är optimerade för iCade men det finns gott om dem. Hela det klassiska Ataribiblioteket finns i App Store (ett spel ingår) men det finns även mängder av andra spel med stöd för iCade, och nya spel tillkommer hela tiden.

Lilla Gumman rekommenderar starkt!! Den passar lika bra till vuxna som till barn och till vuxna som beter sig som barn!

Vad är det som gör att många vuxna, som kanske spelade dator och tv-spel när de var yngre, slutat spela? Jämfört med när jag var barn, på 80-talet, så finns det ju så otroligt bra och roliga spel nuförtiden. På 80-talet fick vi spela Pac-Man, och Donkey Kong på Game&Watch, vi hade spel som fick plats på en diskett (1,44 MB, idag har vi bilder som är lika stora som ett spel var då). Idag finns det bättre grafik, bättre ljud, stora tv- och dataskärmar så man ser bättre. Det är ju NU man ska spela!

En del föräldrar klagar på att barnen spelar för mycket data- eller tv-spel, men jag skulle vilja vända på steken och säga, att vuxna spelar för lite. Och framförallt för lite tillsammans med sina barn. För ett digitalt spel kan ge samma glädje att spela tillsammans som ett sällskapsspel. Om man råkar vara ägare till en stor tv-skärm eller projektor blir det ännu roligare. Även spel där man inte kan spela flera på samma gång, kan ändå spelas tillsammans, man engagerar sig och turas om för att klara banorna. När det gäller spelkonsoler så är Nintendo Wii en variant där det finns en hel del spel att spela tillsammans. Det enkla ”Wii Sports” som följer med konsolen är ganska kul och underhållande även om grafiken tar oss tillbaka till 80-talet igen. 

Jag och mina barn har den senaste tiden spelat ”Skylanders Spyros Adventure”  från Activision, och det spelet hade jag velat spela som barn! Till spelet finns en ”portal” och små leksaksfigurer. När de sedan placeras på portalen dyker de upp i spelet. Man kan byta karaktär närsomhelst under spelets gång, och även om man skulle spela en åt gången, så kan övriga familjemedlemmar engagera sig i vilken figur som ska stå på portalen. Spelet har den stora fördelen att det går att få både tal och text på svenska, och banorna är detaljrika och roliga. Det är ett riktigt roligt spel, för alla. (Rekommenderat från 7 år)

På minussidan står kostnaden. Man kan köpa till fler figurer, men tre figurer går på ca 199:-, så det kan bli ganska dyrt om man vill utöka startpaketet (som innehåller tre stycken). Det finns många figurer att välja på men väldigt få kvinnliga karaktärer (vilket inte är ovanligt när det gäller dataspel, men ändå något min dotter reagerade på).

Jag måste ändå säga att det här är något av det roligaste vi spelat det senaste!

Betyg:

Plus: Att text och tal är på svenska så man slipper översätta för mindre barn. Roliga, detaljrika och spännande banor. Otroligt rolig idé med figurerna, som kan hoppa fritt in och ut ur spelet. Trots att det är rekommenderat från 7 år, är det roligt även för 10-, 12-åringar och vuxna.

Minus: Att spelet är så kommersiellt, det bygger som många andra leksaksserier på att barnen ska samla och köpa nya figurer hela tiden.

Pris: ca 649:- för startpaketet till Wii, innehållande spel, portal och tre figurer. Finns även för andra konsoler och PC.