Här är den. Min rosa datumvisare från -87.

Den har bara hängt med, som ett helt självklart inslag i min morgonrutin sen jag var 7 år. Man går upp, klär på sig, och klickar på datumvisaren.

Till dess (och mitt) försvar måste jag säga att det är ett väldigt bra sätt att få koll på dagens datum. Tror det är något med det fysiska i att trycka på knappen och se hur det bläddrar fram. Det sätter sig som berget, till skillnad från när jag tittar i min kalender i telefonen. Och anmärkningsvärt nog så är den still going strong, trots flitig användning. Det kallar jag kvalitet!

Vilken är din skämspryl?

Längst in i min garderob står sen fyra år tillbaka en midi-keyboard av märket M-Audio. En midi-keyboard är en keyboard som det inte kommer något ljud ur utan man måste koppla den till en dator och använda en programvara. När jag och min sambo köpte den för några tusenlappar såg vi framför oss hur vi skulle sitta på kvällarna och skapa coola ljud, typ bli nya The Knife. Med programvaran Propellerhead fanns ju ett hav av möjligheter, oändliga ljudkombinationer, och ett evigt liv, amen.

Nja. Fyra (4) gånger har vi använt den. Programvaran var säkert bra, men hade löjligt hög inlärningströskel. Det, i kombo med att man var tvungen att koppla keyboarden till dator och högtalare så fort man blev sugen på att spela lite, gjorde att vår karriär som nya The Knife fick ett snabbt slut.

Men så julas blev min sambo tvungen att rensa i sitt gamla pojkrum, och vad hittade vi? Jo, hans gamla Yamaha Voice Bank. Vi snackar hederlig gammal 80-talssynt med färgglada knappar. Med direktljud! Och vilka ljud sen. I urval: Honky tonk-piano, Alpenhorn (!), Hawaiian guitar, Handsaw, Gurgle, Popcorn, Human Voice, Duck. Någon som känner igen sig?

Grymt kul var det. Här kommer ett smakprov:

Är du som jag, älskar retro prylar? Jag har en fling med 50 talet i både inredning och mode och önskar jag hade råd och vågade vara mer retro. Nu har LG designat en retro tv som mer tar oss tillbaka till 60-70 talet men jag skulle lätt vilja ha denna i mitt hem. Kanske inte som första tv:n i vardagsrummet utan mer som en design pryl när man har gäster hemma.
Den är utrustad med de klassiska antennerna och två rattar på framsidan för kanaler och volym. Men det kommer naturligtvis en modern fjärrkontroll till, för oss lata 2010 tals människor. Man kan välja att visa bilden i tre olika färglägen: svart/vitt, sepia eller normalt. Just detta gör det ganska häftigt om du har fest hemma och denna står på en häftig plats med sepia färger tex. Klart ett diskussionsämne och plats för minnen till när man var liten. Ååhh.. vill ha. Dessvärre säljs den endast i Korea och jag vet inte om den någonsin kommer komma till några andra länder. Priset är runt 216 USD.

Vi på Lilla Gumman tittar inte bara framåt vad det gäller teknikutvecklingen, utan vi är även måna om att hedra det som har varit och blir lite nostalgiska då och då. Därför startar jag nu en serie som skall damma av de välbevarade guldkornen. Först ut är den här videon vari en C64 Floppy Driver spelar huvudrollen. Kommentarer är onödiga:

Min egen nördighet i tonåren tog sig uttryck i att jag programmerade min PC-speaker (ni vet det obehagliga pipet som hörs när datorn startar) till att spela The Empirial March från Starwars. Respekten från klasskamraterna var oerhörd…

Vi tittar på filmen ”Casino” där Robert De Niros rollfigur Ace Rothstein ger Ginger (Sharon Stone) en personsökare så att han ska kunna nå henne överallt. Det behövs om man har en otrogen liten kokainhoppa till fru.

Minns du att alla gick runt med personsökare på nittiotalet? Säger jag till Daniel. Men det gör han inte. Jo men hallå, ALLA mina killkompisar hade personsökare typ runt 1994-1995 förklarar jag för så var det faktiskt. Nej, det där måste ha varit något Kirunalokalt säger D.

Var det så? Hade ni eller några ni kände personsökare runt den här perioden? Jag minns att det var ett evigt ringande till de där personsökarna. Mest för att organisera utekvällar eller bara spontana kompishäng. Jag minns också att det bara var killarna som hade, varför vet jag inte. Själv tyckte jag att det var en rätt så onödig pryl. Var man på vift så var det ganska sällan man hade tillgång till telefon i alla fall, kompisarna ringde alltid upp när de kom hem och då hade man ju kunnat få tag på dem ändå.

Update: Minns du personsökaren? Säger jag till Fredrik. Klart jag gör, jag hade en sån, svarar han. Aha, bekräftar teorin om personsökaren som ett typiskt manligt tribut.

David Silver säger Fredrik drömmande. DÄR har du en personsökarkille.

Jag vet att kategorin heter ”Karins Old Stuff” men också jag är tillräckligt gammal för att ha en hel del nostalgiprylar i bagaget. Häromveckan handlade det om C-64:an och nu i helgen besökte vi Popjunkiens nya lya (vill man vara vitsig kan man kalla det för MTV Crib) där vi blev lite smånostalgiska vid anblicken av hennes gamla freestyle. Av den där riktigt gamla modellen där det bara går att spola framåt.

Jag minns min första freestyle. Jag fick den i födelsedagspresent och jag tror jag kan ha fyllt nio. Det var en blå (what else is new när det handlar om min kommunistmorsa) freestyle som jag tappade i golvet efter ungefär fem minuter så att luckan gick paj. Gråt och tandagnisslan givetvis, ända tills Pappa McGyver kom hem från jobbet och med hjälp av ståltråd och superlim fixade biffen.

Av någon anledning var det också så att man ofta spolade kassettbanden med hjälp av en penna för att spara batterier. Alla tre hade vi upplevt detta fenomen vilket tyder på att föräldrarnas uppfostringsmetoder var lika Sverige runt. Såväl i Vittangi som i Eskilstuna och Kungsgården (Sandviken) satt det en massa snåltarmar och hämmade vår tekniska utveckling. Skulle man idag konfrontera de här tre föräldraparen med detta faktum så skulle det givetvis förnekas med motiveringen att ”nej nu minns du fel igen, sådär ILLA har du aldrig haft det”. Men jo, just så illa var det.

Jag lyssnade mest på låtar som spelats in från radion, gärna med avbrott för trafikmeddelanden mitt i. Eurythmics, Sandra och Alphaville var favoriterna och året var 1985.

Prylar med retrodesign är hetare än någonsin. Förra veckan skrev jag om retrodiskmaskinerna i funkiga färger. Denna vecka lanserar Bosch * nya dammsugare med retrodesign à la 50-talet. Modellen heter Move och är en liten maskin med stora hjul och retrorätt slang i textil. Den finns i tre färger och kommer kosta ca 1500 spänn.

Jag är ju en sucker för retro, men letar oftast gamla teknikprylar på loppis som lampor, radioapparater och nu senast har jag hittat en finfin symaskin. Billigare förvisso, men inte alltid fungerande. Är du sugern på retroteknik ge dig ut på loppisar och leta. På Loppmarknader.se kan du hitta tips på var. Glöm inte att kolla om apparaten fungerar innan du tar med dig den hem. Och jätteviktigt: ta reda på hur och vad det är för uttag om det är jordat eller ojordat, trefas eller nått annat som kan ställa till det. På Elsäkerhetsverkets hemsida hittar du all info.

* jag råkade skriva Borsch tidigare men har nu rättat till det. Tack Fido. Duktig hund.

Kolla in senaste loppisfyndet! En vacker gammal radio från 50-talet av märket Philips. Otroligt bra ljud för att vara så gammal. Och så är den skitsnygg i köket.

Det är ganska lätt att komma över gamla billiga radioapparater på loppisar (den här kostade 25 pix). Många fungerar fortfarande också, snacka om kvalitét! Men man måste naturligtvis kolla det först. Det tar ett tag innan den sätter igång eftersom röret/sändaren måste värmas upp, så hav tålamod. Och sätt sen inte på nyheterna precis när de börjar, utan ca 2 minuter innan.

Hahahahahaha jag dör. (Och pinkar i brallan). Det här var den roligaste bloggen på länge! Katastrofala omslag heter den. Ni hajjar ju själva.