Nu har jag ännu en gång skickat en totalt onödig fråga till 118100. Tidigare har jag ställt frågor så som ”Vem är Judith Wolst” eller ”Vad är meningen med livet?”.

Detta inlägget är ”taggat” som ”Fråga Lilla Gumman” – men jag skulle snarare kalla det ”fråga 118100″.

Denna gång löd min fråga: ”Vad är teknik?”.

Teknik enligt 118100: ”Teknik är sammanfattande benämningen på alla människans metoder för att tillfredsställa sina önskningar genom att använda fysiska föremål. Föreställningen att all teknik är tillämpad naturvetenskap är missvisande. Naturvetenskaplig kunskap har ofta uppstått ur tillämpad teknik”.

Min besatthet av att skicka iväg märkliga frågor till 118100 har börjat märkas på mina räkningar. Troligtvis dags att söka hjälp om det fortsätter…….

(Bild)

Hanna har precis gjort det, själv ska jag också göra det nu när jag flyttar i nästa vecka. Säga upp min fasta telefon. Den har inte gjort annat än kostat mig pengar. Inte för att själva abbet är så dyrt, utan för att de enda som ringer (förutom farmor) är säljare. Och jag kan inte säga nej! Sålunda har jag de senaste månaderna köpt kristallglas, trosor och förbannat mig själv tusentals gånger för att jag gått på de där jäkla Vevaypaketen. Jag vågar inte svara i hemtelefonen längre. Då undrar man ju vad det är för vits att ha den överhuvudtaget?

Mer och mer saker som försvinner. Jag har ju inte heller kabel-tv eller fast bredband hemma längre. Intressant utveckling på något vis.

Jag ringer supporten på mitt webbhotell. Givetvis har de totalt ignorerat det ärende som jag framförde till dem förra veckan – i mitt webbpaket som jag betalar väldigt dyrt för (för att vara webbhotell liksom), ingår 10 stycken databaser. Helt plötsligt nekas jag åtkomst till dessa databaser. När jag ifrågasätter det säger supporten ”det är så få som nyttjar sina 10 databaser så det är nog därför”. Que? Jag betalar MYCKET för min tjänst och jag vill kunna förfoga över mina databaser exakt när jag vill. Annars skulle jag ha en skruttig lösning där ingenting ingår och pynta typ en tia i månaden eller vad de där riktigt billiga webbhotellen kostar.

Nu har det gått en vecka och ingenting har hänt i ärendet. Morr! Jag ringer och morrar vänligt men bestämt. Men supportkillen får mig ändå att dra på smilbanden, trots att jag hatar att ha kontakt med dem i vanliga fall, när han säger ”Ojojoj har ingenting hänt? Vad dåligt. Nu trycker jag på stora pokeknappen och ser till att de får ändan ur vagnen därborta”.

I.F. (Innan Facebook) hörde jag aldrig ordet poke användas. Nu är det i var mans vokabulär helt plötsligt.

Från och med idag kan du lyssna på Lilla Gumman i Mix Megpol! Vi ska testa, utvärdera och rekommendera tekniska prylar och förklara hur olika saker funkar (eller inte funkar). Det kan vara allt från mobiltelefoner och webbapplikationer till kaffebryggare eller borrmaskiner.

Kan du inte ratta in oss på radion kan du lyssna på webben här. Varje onsdag kl 15.00-15.30 med programledarna Pär & Susan.

Idag blir det spindelfångare och självrörande koppar.

”INDIVIDUALISTERNA TAR ÖVER. Uppvuxna i ett ständigt kommunicerande samhälle med ett enormt utbud av varor, utbildningar och billiga flygresor för 80-talisterna med sig andra värderingar och beteenden. De värdesätter gemenskap och trygghet, men navet finns inte vid arbetsplatsen utan i den egna kompetensen och i det sociala nätverket, där information och jobberbjudanden förmedlas.” (Citat)

Så beskrivs ”Generation Y” – 80-talisterna. Den grupp jag själv tillhör.

Det sociala näverken för denna grupp av människor är lika naturligt som prickig korv på utflykts-mackan är för 40-talisten. Vi är medlemmar i flertalet sociala nätverk (så pass många att vi knappt kommer ihåg lösenorden till hälften utav dem). & mycket riktigt är det i våra nätverk vi bygger upp ett värde – där sociala medier fungerar som ett verktyg att hålla kontakterna levande.

(bild)

Och visst är vi ständigt kommunicerande. Själv sitter jag just nu på ett fullproppat tåg och:

• Bloggar via min dong
• Diskuterar after work med gamla kursare på MSN
• Chattar med en barndomskompis på Facebook
• Lyssnar på musik ”online” via Spotify
• Svarar på mail och lite annat smått och gott

Stressande? Tja, det har vi nog inte funderat över….

Svärmor har i hela sitt liv drömt om att gå på en premiär på den världsberömda operan Metropolitan i New York. Men den absolut billigaste biljetten, den sämsta, den bakom pelaren allra längst upp, där man inte ser nånting, bara den kostar över tretusen kronor. Så ni förstår att det det bara varit en dröm.

Tills förra året. När Folkets Hus med sina nya digitala biografer började visa just operapremiärer direkt från Metropolitan.

Och för mig, som är uppvuxen i ett litet samhälle på landet där man som högst fick besök av Linköpings mest kända coverband Frallan & Gänget, är det här alldeles fantastiskt. För förutom att visa New Yorkpremiärer kan man själv hyra biograferna och visa annat. Konserter och festivaler. Modevisningar och fotboll. Eller bara starta sin egen filmklubb. Förstå vad det kan göra för en liten by som vanligtvis har underhållning och kultur 20 mil bort.

Men svärmor har redan bokat in New Yorkpremiären av Faust. För inte ens trehundra kronor blir hon en av de första i världen som får se föreställningen. Live och direkt från Spånga.

Det här med kommentarer är uppenbarligen ett svårt och trixigt ämne för många. Och inte bara på Facebook. Efter förra inlägget kom ett nytt mail:

Hej Lilla Gumman tack för en superbra blogg!
Läste ert inlägg om kommentarshyfs och Facebook och tänkte på en annan sak. Ni som har sån vana av bloggar, vad är hyfset när det gäller kommentarer i sin egen blogg? Ska man kommentera alla kommentarer man får, trots att det inte är en fråga? Eller är det löjligt? Man vill ju gärna visa att man bryr sig om sina läsare liksom.

Tack!
Hälsningar trogen läsare

Ja, hur hänger hyfset här? Jag vet hur jag själv brukar göra. Det handlar delvis om tid, får man många kommentarer är det svårt att hinna med. Men också lite om kommentarernas innehåll. Är det många kommentarer som lyder i stil med ”fin blogg” så brukar jag nöja mig med att visa att jag blir glad av dem och skriva typ ”tack alla”. Är det en fråga så försöker jag alltid svara, bara jag ser att kommentaren dykt upp. På fashionista när den bloggen var riktigt stor, hände det ibland att jag missade just frågor och då kunde läsarna bli väldigt arga för att jag inte besvarade kommentaren. Det är ju synd när det bara handlar om att man inte hinner med.

Ännu svårare är det med de taskiga kommentarerna (som modebloggare får man stå ut med en hel del sådana). Ska man bara tiga ihjäl dem eller ska man bemöta dem? Jätteknepigt!

Fredrik Wass kommenterar: Inse att det är nästan är omöjligt att vinna en diskussion som inletts på ett taskigt sätt på internet. Men markera gärna när du tycker att saker inte är okej.

Illustration: xkcd

Numera är det en hel del av de riktigt stora bloggarna som i princip aldrig är inne och kommenterar på sina egna bloggar. Jag antar att det är tidsaspekten som är boven men det är ju helt klart roligare som läsare och kommenterare att få respons av skribenten. Då blir det också en blogg som läsarna gärna återvänder till.

Svaret på den här frågan blir nästan att du som bloggare måste avgöra från fall till fall hur du ska hantera dina kommentarer. Tråksvar jag vet, men tyvärr sant.

Facebook lägger ständigt till nya små funktioner för att vi ska kunna kommentera och kommunicera. Det senaste är möjligheten att kommentera på varandras statusuppdateringar. Men hur gör man för att besvara en sådan kommentar? undrade Frida i ett mejl till oss. Skriver man nåt smart på den andras wall då? Eller kommenterar man i sin egen tråd, direkt under den första kommentaren?

Lilla Gumman vände sig till social mediagurun Fredrik Wass för att reda ut kommentarsförvirringen:

”Du besvarar dina vänners kommentarer på dina statusuppdateringar i en och samma tråd. Att gå in på någons wall och kommentera kan skapa förvirring. Med nya facebook är det dessutom väldigt enkelt att se hur du ska göra. Personerna som är involverade i din statusuppdateringstråd får på sedvanligt facebookmanér ett mejl som berättar att nya kommentarer tillkommer i en tråd de är engagerade i.”

Nya facebook ja, undertecknad är inte så förtjust i nya facebook. Faktum är att jag har bytt tillbaka till gamla trots att jag är en sådan framåtsträvare. Dumt tycker Fredrik:

”Lika bra att vänja sig vid det nya gränssnittet. Det tar några dagar och sen tycker jag det funkar bättre än det gamla som ju säkert försvinner så småningom. In med det nya helt enkelt.”

Jag ger väl det en till chans då.

Jag gjorde just ett litet test på netaddiction.com för att se om mitt internetbeteende var normalt eller inte. Jag hamnade någonstans i mitten i mittenkategorin – fast inte för att jag svarade på mittenalternativet hela tiden.

T ex så är majoriteten av mina nya bekantskaper människor jag träffar på nätet i olika former. Jag kollar alltid min mejl det första jag gör på morgonen. Om inte via datorn så genom att surfa in på g-mail via mobilen (dvs fortfarande i sängen, gud jag sover ju med min dator bredvid mig). På många av frågorna var jag nog ganska extrem – jag känner definitivt att mitt liv skulle vara bra mycket sorgligare och mera tomt utan nätet. Jag lever en stor del av livet online, men det gör också många jag känner. Numera. Och ibland är det svårt att koppla bort internet, inte tu tal om det. Men det är skönt att veta att jag fortfarande är relativt normal i mitt beteende:

”You are an average online user. You may surf the Web a bit too long at times, but you have control over your usage.”

Sedan tror jag att gränserna för vad som är normalt internetanvändande också hela tiden flyttas. För bara fem år sedan tror jag att mitt internetande hade setts som kraftigt onormalt och jag hade antagligen blivit rekommenderad att söka hjälp. Tur att tiderna förändras.

Sedan kan man kanske fundera på om det är just på nätet man ska hänga om man söker hjälp för sitt internetberoende, som ju netaddiction arbetar med, men det är en annan sak.