Så konstigt. Jag har den senaste veckan krångeltestat en htc Touch HD och det har varit besvärligt men jag har tänkt att jag ska stå ut och ge telefonen en sedvanlig månad innan jag säger något. Men så var det ju det här med New York och totalt 10 dagar borta från Daniel.

Jag behövde något tryggt, hemvant. En stark och tålmodig länk mellan mig och dem därhemma (även far och mor). En som man kan lita på. Vars paneler inte fryser, som inte tenderar att stänga ner sig i parti och minut och som har en liten jävla aning om hur T9 ska funka (det har inte jag nämligen).

Så jag bytte tillbaka till min baby, my precious. Nokia 6220 Classic. Hello fungerande väckarklocka (som inte bara ger ifrån sig ett stillsamt bzz som knappt hörs), hello 5 megapixelkamera. Hello logik och funktion.

Goodbye toksnygga telefon med ett vackert skal och ett snårigt inre. Och framförallt: Goodbye förbannade sega Windowsgränssnitt.

Lämna en kommentar